Det var tidig morgon, 22 jan 2014 och jag Jonas Lidman satt på ett plan på väg till Ndola i Zambia. I väskan hade jag med mig två förlovningsringar och en vigselring och målet var att 30 jan gifta mig med min fästmö, Lista Musenge, som väntade på mig i Zambia, där hon bodde.

Detta var målet med resan samt att få chansen att träffa lite nya släktingar men även Lista Musenges son Chilu Lidman, som jag aldrig hade träffat men som jag oavsett redan mentalt adopterat och därmed såg som min son och en Lidman.

Men som så ofta blev teori och praktisk inte detsamma då planet någon timme eller två från Addis Abeba, där det var tänkt att jag skulle byta flyg, plötsligt dök kraftigt och de berömda syrgasmaskerna föll ner (de man alltid ser på introduktionsfilmen före start, men som i alla fall jag alltid utgått från att aldrig få se "på riktigt").

En stressad pilot beordrade oss att omedelbart ta på oss maskerna, vilket alla naturligtvis gjorde. En av de då undantagen var en av flygvärdinnorna som maniskt började skrika "You must put on your masks" om och om igen, utan att inse ironin.

Efter en kort stund, då situationen lugnat sig något och folk slutat skicka farväl-SMS till nära och kära så fick vi informationen att vi måste nödlanda i Khartoum.

På grund av namnlikheten kom jag att tänka på den fiktiva platsen Z'ha'dum från TV-serien Babylon 5, en helveteslik plats som man aldrig lämnar. Precis som jag, om vi kraschade, aldrig skulle lämna Khartoum. Namnlikheten kändes för stunden obehaglig.

Jag minns hur vi var på väg in mot flygplatsen och till slut kunde se hustaken och hur jag då tänkte "skönt, vi är säkra". I efterhand så inser jag att även en krasch från denna höjd skulle ha lett till en säker död för de flesta av oss, men just då kändes det i alla fall säkert.

Efter att ha landat och stått stilla någon timme kom man fram till att felet inte kunde hittas men att vi i alla fall skulle byta plan. Skönt!

Vi bussades alla därefter till ett hotell där frukost väntade samt var sitt hotellrum med air conditioner, TV och internet. Jag kunde nu ringa nära och kära och berätta vad som skett.

Klockan 17 fick jag ett telefonsamtal till rummet som kort sade "Your bus is leaving for the airport". Med hjärtat i halsgropen greppade jag mina väskor och störtade ut i entrén för att där se en tom buss stå och vänta på vår lilla trupp av malplacerade resenärer. Vad personen i telefonen naturligtvis hade menat var att bussen nu var på plats och redo skjutsa oss till flygplatsen.

Väl på flygplatsen så väntade där ett nytt plan som tog oss till Addis Abeba, en resa som gick betydligt mycket mindre dramatiskt till.

Framme i Addis Abeba fick jag dock reda på nästa överraskning; att nästa plan till Ndola inte avgick förrän på lördagen, det vill säga två dagar senare (det var nu torsdag kväll).

Men det var inget jag kunde göra något åt och efter att ha väntat på mina väskor i två timmar, så fick jag skjuts till Friendship Hotel. Namnet imponerade inte och jag förväntade mig inte mycket mer än ett vandrarhem. Men just då spelade detta mindre roll eftersom jag vid det laget hade varit vaken i nästan två dygn och därmed väldigt, väldigt trött.

Hotellet visade sig dock vara riktigt fint, och trots det något illavarslande namnet nog ett av de finare i Addis Abeba. Och allt var gratis.

Jag spenderade i stort sett all tid på hotellrummet, antingen sovandes, tittandes på TV, eller surfandes på min iPhone. Den enda paus från detta strikta regemente av att göra så lite som möjligt var när jag tog mig ner till restaurangen för att äta frukost, lunch eller middag (även det gratis).

Och tidig lördag morgon bar det sedan av till Ndola och en väntande Lista Musenge.

Eftersom vi hade begränsat med tid så hade vi beslutat oss för att gifta oss borgerligt, vilket man kunde göra på Kitwe Civic Centre i Kitwe (staden där vi bodde). Och eftersom jag inte är allt för troende så passande detta upplägg mig alldeles utmärkt.

Några dagar innan vigseln så åkte vi tillsammans dit för att bekräfta alla detaljer. Vi satte oss ner med en tjänsteman som var väldigt vänlig men som informerade oss att vigseln grund av en begravning inte kunde ske på den planerade 30 jan utan måste tidigareläggas till 29 jan. Detta var lite synd eftersom 30 jan var min mormor Catherine Grentzelius födelsedag och det hade varit extra roligt att kunna gifta sig på just denna dag. Men det var inte mycket att göra åt.

Tjänstemannen bad oss följa efter honom varefter han ledde oss ut från expeditionen, längs en korridor, ner för en trappa och ut i entrén där människor kom och gick oavbrutet. Här bad han oss om en avgift på 350 kwacha (cirka 400 kronor). Jag tyckte inte att det var något konstigt med det så jag betalade naturligtvis. Sedan skakade vi hand, han önskade oss lycka till och försvann därefter bort i korridorerna.

"Så där funkar det i Zambia", sade Lista Musenge när tjänstemannen väl försvunnit.

"Vad menar du?" svarade jag.

"Tänkte du inte på hur avgiften gick från 300 kwacha till 350 efter han lett oss bort från expeditionen? Nu kommer han att gå tillbaka till expeditionen, registrera att vi betalat 300 kwacha samt stoppa de resterande 50 i sin egen ficka".

Det verkar som om jag, högst omedvetet, deltagit i Zambias något korrupta system...

Men 29 jan kom och vi förberedde oss. En del av denna förberedelse var att jag skulle ha kostym (något som var ett uttryckligt krav från personalen på Kitwe Civic Centre).

Det hela blev lite varmt och jag minns hur jag började svettas redan på vägen dit. Och det blev inte bättre av att vi var sena (jag verkade dock vara den enda i vår lilla trupp på 10 personer med vittnen och/eller släktingar som blev stressad av detta faktum). Eller kanske var det nervositeten eller det faktum att jag på grunda av någon sorts infektion inte hade ätit på fyra dagar men när vi kom fram så var jag mer eller mindre dyngsur. Oavsett så slog vi oss ner och väntade på vår tur.

Efter några minuter kände jag att jag behövde få luft så vi gick ut på baksidan. Jag kände då att det hela var en rätt dålig idé eftersom jag knappt kunde gå. Lätt panikslagen börjar jag leta efter en plats utomhus att sitta ner men någon sådan fann jag inte (i mitt lite förvirrade tillstånd så passande tydligen inte gräsmattan).

Så snabbt gick jag in igen, satt mig ner, och jag minns sedan hur jag tar Lista Musenges hand och säger till henne att jag inte mådde så bra... och sedan blev allt svart.

Jag hör röster och minns hur någon hjälper mig av med slipsen och att jag sedan bärs ut till bilen, där det divideras om jag ska tas till sjukhus eller inte. Men tillbaka till vårt hotell blev det, där det fanns air conditioner, vatten och annat. Efter att ha vilat någon timme eller två mådde jag bättre. Men vår chans att gifta oss hade vi naturligtvis missat.

Dock hade vi redan en lösning, något jag var omedveten om. Lista Musenges kusin, Richard Mwelwa, hade, trots att han var en av dem som hjälpt mig till bilen, under allt tumult, där på plats lyckats boka om oss till dagen efter. Och detta trots begravningen. Det var inte dåligt!

Så vi skulle få gifta oss 30 jan, trots allt.

Dagen efter återkom vi och denna gång bestod truppen endast av fyra personer; bruden, brudgummen (denna gång lättare klädd) samt de två vittnena Richard Mwelwa och hans fru Memory Chipasha. Och vigseln lyckades denna gång perfekt.

Dramat var dock inte över. Två dagar innan hemresan tog pengarna slut. Dock inte för att pengarna faktiskt inte var slut, utan att mitt betalkort hade ett maxbelopp som man kunde ta ut under en veckas tid (att betala med kort i affärer i Zambia är i bästa fall svårt, men i praktiken omöjligt). Men vi klarade oss. Hotellet var redan betalt och vi kunde låna lite pengar för att klara det dagliga. Vi skrattade lite åt det absurda; om vi överlevt nödlandningar och vigselrelaterade svimningar, visst skulle vi klara av detta?

Nu är jag gift, vilket känns lite ovant, men jag börja vänja mig vid ringen, som jag lite tvångsmässigt vrider på då och då för att kolla att den inte ramlat av.