Följande text är författad, troligtvis 1946, av Henriette Grill, dotter till Henriette Lidman och Claes Grill.

Vem den klene brodern som Henriette Lidman tar hand om är tyvärr inte känt men Manne Lidman och Rudolf Lidman är starka kandidater.

Många tack till kollegorna (och vissa av dem, släktingarna) på Grilliana för att jag fick kopiera och publicera denna text.

Som jag nog är den äldsta i släkten, så borde jag väl känna till de gångna tiderna och borde väl skriva upp de goda minnena från min ungdoms dagar och om mina närmaste - men jag kan det ej såsom jag ville, ty jag, utom att åldern har försvagat mitt minne, så äro alla mina gamla brev och mina små anteckningsböcker liggande i en källare i Oslo (om de nu finnes kvar) och jag kan ej stödja mina uppgifter med årtal och fakta, utan det måste jag liksom släppa. Det jag kan skriva nu, blir endast minnen, osäkra anekdoter, men dessa amsagor och hörsägner ha kanske även de sin betydelse, ty även om teckningen ej är korrekt, kanske tavlan har den färg, som gör det intryck och den stämning som kanske är sann.

Den äldsta historia, jag hört om mina förfäder, var att Farfar Fredrik Wilhelm en dag erhöll ett brev från Kina. Det handlade om att brevskrivarens farfar hade haft affärer med en Grill, som var direktör vid Ostindiska kompaniet. Denne kines, jag kallar honom Peching Po, hade ej kunnat betala sin skuld till Direktör Grill, utan Grill måste resa hem utan valuta. Peching Pos barnbarn ville nu gälda sin farfars skuld, och sände min farfar betalning i engelska pund. Farfar Fredrik Wilhelm ville att denna historia skulle omtalas och inte falla i glömska, ty kinesernas ärlighet ville han att "vi" skulle komma ihåg. Vi Grillar, som bör ha "Ärligt varar längst" till valspråk. Jag vill nu tala om denna historia först, ty det ville nog Farfar. Farfars mor, Ulrica Lovisa Lüning, har jag den största beundran för. Hennes porträtt med det uppstrukna håret ser just ingenting ut, men det var med djup rörelse jag hörde talas om den gamla sägnen. Hon hade gått för att välkomna sin man. Då hon mötte täckvagnen i Lindallén och vagnen stannade, fann hon honom inne i vagnen, död. Och han lämnade henne och hennes 8 barn i stor sorg. Han kom från den stormiga riksdagen i Norrköping, och det sades i tysthet, att han blivit förgiftad. För att förstå denna historia, måste man veta, hur adeln hatade och ogillade Gustaf III. Kungen stödde sig endast på borgarståndet. Både präster och bönder voro uttröttade av de hårda skatter som pålades dem. Den "förenings och säkerhetsakt", som kungen genomdrivit, var enligt mångas förmenande endast ett skatteutpressningsförsök. Akten var så avskydd, att den nog kostade kungen hans liv. Grillarna hörde ju ej till adeln, utan till borgerskapet, och det sägs, att den Grill som då bodde i det sedermera så kallade "arfsfurstens palats" hade bisträckt Gustaf III med pengar, med guld, som i små kaggar rullades upp till slottets källare från Grillska husets källare. Ett kopparstick av Gustaf III, som skall ha varit kungens personliga gåva, finns ännu vid Godegård. Ja detta är ju hörsägner, men när Grillska gravkoret till Farmors begravning iordningsställdes, öppnades några av kistorna. Farfarsfars lik var då ej förmultnat, och det sägs ha berott på att han var arsenikförgiftad.

Ulrica Lovisa Lünings Morföräldrar hette Sabbath, och de donerade Sabbatsberg till ett fattighem för Stockholmsbor. Jag har hört sägas att deras välgörenhet var stor. Jag har ock hört, att de voro av judisk härkomst, men även, att detta var osanning. Nog vore det bra, om Grillarna hade litet judiskt "att påbrås", för deras ekonomis skull. I de ofta påkommande svåra tiderna med stora skatter och penningeförhållanden vore det nog bra, att ha det ekonomiska "väderkornet" eller hvad man kan kalla det, som tillhör judiska racen.

Denna Ulrica Lovisa Lüning måtte ha varit en ovanlig kvinna. Hon tog sig an spiksmidet, som bedrevs vid bruket, och överallt i socknen smiddes pik. Som skogen då ej just var någonting värd, så kolades det överallt, och kolmilorna voro mer vanliga än myrstackar. Hvarje torpare smidde, ofta med otrolig skicklighet. Ulrica Lovisa reste upp till Stockholm, till det då nybildade Jernkontoret, talade vid järnhandlarna och avsatte spiken Hon var så aktad och utförde sitt värv så väl. "Spifrun frå' Gogål", som hon kallades, förmådde bönderna att i långa foror frakta spiken till åtskilliga städer. Hennes stora barnaskara låg henne ömt om hjärtat. Hon sände efter informator åt barnen, ty skolor fanns ej då för tiden, annat än i Uppsala. Ja, så var det ju då så många tjänare (den så kallade Lilla Herrgården fanns ej då). Hon byggde om ett hus midt emot Stora Herrgården, och där skulle informatorn ha skola för sönerna. Sönerna voro Jan-Abraham, Christian Ulric, Claes Lorentz, Anton Wolter, Gustaf, Fredrik Wilhelm och slutligen Carl Jacob. Dottern hette Anna-Greta. Jan-Abraham var troligen ett mycket begåvat barn, men var förmodligen nervös och överkänslig. Ja, så kom informatorn, som var mycket lärd. Jag vill ej skriva hans namn, emedan jag hatar det och ej kan glömma det. Men han var en så kallade sadist. Och han slog vettet ur Jan-Abraham. Den tidens sätt var ju agans regemente. Men huru mycket ondt agan gjort, kan ej omtalas. Och denne herre slog och piskade för sitt nöjes skull. Fru Ulrica Lovisa hade tillsagt, att informatorn fick lov att vara med, då pojkarna skulle bada, men han tyckte ej om det, utan de badade ändå och ljögo, att de inte hade badat. Då sydde han på deras kroppar fast skjortan, så att han kunde kontrollera och aga den som var våt. De voro så vanvettigt rädda, att de ej tordes tala med sin mor. Men så en vacker dag uppdagade hon det, och den förskräckliga människan blev avskedad. Men det var för sent, ty Jan-Abraham var redan förskrämd, hysterisk, och, som det hette, fjollig. Han blev aldrig bra. Sedan han hade blivit gammal, bodde han för sig själv i Jan-Abrahamsbyggningen, och "ett folk" bodde på nedre botten och hushållade för honom. Ulrica Lovisa hade sin utmärkte Anton, den fjärde sonen. Som sedan hjälpte henne med brukets skötsel. Han bodde sedan på Lund i Tjällmo. Anton måtte ha varit en utmärkt god son. Gustaf var brukspatron även han och bodde på Bona. Han gifte sig andra gången med en Fröken (ej Mamsell) Cronhjelm, som beskrivs såsom en engel. Hon dog dock ganska snart, och så gifte han om sig med en fröken Schützercreutz. Denna överlevde honom ganska länge, och om henne talades det, att hon bara ville vara fin och modärn. Hon sålde gamla möbler, som voro fina, och köpte modärna och, till Grillarnas förargelse, stöpte hon om det gamla gedigna silvret, som var tjockt och tungt, till engelsk modell. Hon var nog snäll, men hon tycktes vara för fin för att umgås med Grillarna, så hon var ej omtyckt. Anna-Greta blev gift med sin syssling Pehr Adolph Tamm. Det partiet tyckte nog hela släkten var mycket roligt. Han hade ärft efter "den stora" Anna Johanna Grill (om det var både Österby och Söderfors har jag glömt). Ulrica Lovisa höll ett stort bröllop för dem, och till det bröllopet målade bröderna Anton och Christian Ulric väggarne i stora förmaket. Dessa bröder voro mycket konstfärdiga. Som de tyckte, att taket var för mörkt till de hvita tapeterna, så spände de ett nytt hvitt tak över det målade taket, ty det skulle vara ett fint bröllop. Ja, bröderna voro så förtjusta i sin syster. Hennes flickporträtt finnes bevarat, jag tror hon sitter och spelar en spinett. Men hon hade ej varit gift så länge och skulle få ett litet barn, då hon föll ned från en stege. Hon skulle sätta upp en gardin, men föll, skadade sig och dog. Det var en sådan sorg. Att det även däri blandades det rent mänskliga, att hon nu skulle få det så bra och bli fru på det Grillska godset, kanske även hålla om ryggen bröderna, som ju alla voro brukspatroner, det må inte förtyckas dem, ty det är så.

Ulrica Lovisa hon sörjde väl mest. Hon var så älskad. Det finnes rörande verser till henne från hennes barn. Hon måtte ha varit själva godheten och förståndigheten. Så blev hon sjuk och förstod, att hon skulle dö. En gammal gumma berättade en gång för mig, att Ulrica Lovisa hade så svårt att dö, så att hon måste sända efter en präst som hon "likte" (=gillade). För honom bekände hon sin vånda med fråga, om han trodde, att Gud skulle förlåta hennes synder. Hon kunde nämligen ej själv förlåta den man, som hade förstördt hennes son. Hvad han kunde, det sade han väl. Men jag älskar Ulrica Lovisa ändå mer. Ofta har jag tänkt på, att de stora drifterna, hatet och kärleken, följa oss i döden. Som nygift fick jag en gång veta, att hustrun till en av min mans regementskamrater var sondotter till informatorn. När jag erfor härom, blev denna dam mig så motbjudande, att jag ej ville se henne.

Jag vet ej hur bröderna delade upp det stora Godegårdsgodset, som Johan Abraham Grill 1775 köpte av de ruinerade bröderna de Geer. Men att det räckte till dem alla, det tror jag. Anton fick väl Klovstenalund i Tjällmo, Gustaf fick Bona, men flyttade med sin fina fru till Stockholm. Christian Ulric hade rest mycket, var glad sångare och gifte sig med den sköna friherrinnan Hebbla Cronhjelm, som var lika tyst och förnäm som hennes man var en lustig skämtare. En gång hade han sagt, att hon var dövstum, då en framfusig herre kom på besök och det blev de lustigaste uppträden. Hvar Carl först bodde vet jag ej. Han var gift med en mycket ledsam fru, som hette Cavallin. Dessa makar bodde på ålderdomen i Motala. Fru Grill hade en systerson, som hette Wentlandt, och efter Carls död så öppnade han en process mot Grillarna. Grunden till denna process var att både Anton Wolter, Gustaf och Carl hade dött utan att upprätta testamenten, och som de ej hade några barn, och Carl hade dött sist, så påstod sig Wendtlandt vara arfvinge, ej allenast efter sin moster, utan även efter dem allesamman. Ja, han var en lagvrängare av första ordningen. Processen förde han, jag tror i 10 eller 20 år, så Pappa och alla Grillarna hade svårigheter av den. Det var visst Benjamin Tersmeden som slutligen gjorde ett lagligt slut på den. Fredrik Wilhelm, min Farfar, bodde först på Mariedamm. Där var då stor masugn och även gruvor, och allt där skulle skötas. Farfar hade varit Protocollsekreterare och även tjänstgjort i "verken" i Stockholm. Sedan tog han avsked samt ägnade sig åt de många bruken och godsets skötsel.

Farfar och hans bröder voro mycket musikaliska, och jag vet att Farfar ansågs ha en mycket god första fiol. De hade ofta musikaftnar, då de spelade kvartetter och gemensam musik. Farfar lär ha komponerat musik, som han dedicerat till Haydn, som han också corresponderade med. Farfar hade stora litterära intressen och var filantrop, något som var modärnt på den tiden. Han inrättade på eget initiativ och bekostnad en skola för brukets barn, vilken inlogerades i Jan-Abrahamsbyggningen. Två lärare uppehöllo skoltjänsten där och vikarierade för hvarandra. Denna skola var ännu kvar på 1870-80-talet. Emellanåt vimlade hela gräsplanen utanför av skolbarn. Då voro även vi tre systrar med i de glada lekarne.

Farfar kom en gång under sina resor till ett av bruken i Värmland - Björneborg. På bruket gingo två av flickorna och "läste för prästen". Då såg Farfar för första gången Regina Nordenfeldt och beslöt att gifta sig med henne. Och det gjorde han också. Regina var 16 år, då hon stod brud, och han 29 år. Regina var, utom det att hon var vacker, även så intelligent, förståndig och kvick. Min Mamma sade, att allt var så 16-årigt hos henne. Då Reginas flickor växte upp var det, som om hon hade varit en yngre syster till dem, och ibland var hon så lekfull. På äldre dar, se'n hon mistat sin äldste son, blev hon mycket melankolisk och kunde ej överkomma den förlusten.

Om Farfar Fredrik Wilhelm har jag endast hört berömmande ord. Han tyckes ha varit en mycket fin, god och mycket bildad man. Det fridsamma lynnet hade han även. Jag hörde talas om, att då någon hade gratulerat honom att han fått sina döttrar bortgifta, svarade han: "Jag vill visst inte gifta bort mina döttrar, de äro så älskliga och snälla, jag vill ha dem hemma hos mig, ty de äro så söta mot mig och äro min stora glädje". Jag har hört många gånger så mild han var. Så har jag även hört att Farmor hade den svårigheten att Anna Nordenfeldt, hennes syster, som Farmor, då det Nordenfeldtska hemmet upplöstes, tog till Godegård, förälskade sig i Farfar. Då var Farmor så förståndig att hon inaccorderade systern i prästgården. Där bodde moster Anna i många år, men flyttade efter Farfars död till Herrgården. På senare år blev hon en ovanligt tjock gumma. Jag minns att vi barn brukade säga åt hvarann: "Ät inte så mycket, ty då blir du så tjock som Moster Anna". Jag tycker nu, att Farmor var både god och storslagen, som tog sig an sin olyckliga syster.

Farmor avgudade sin äldste son Johan (Jan) Wilhelm. Hans porträtt - målat av Verner - hängde alltid i hennes rum. Farbror Wilhelm var nog mycket konstnärligt begåvad. Jag tror, att han på något sätt fick ett förtida arv av Farfar, ty Farbror köpte en liten herrgård, Ruda, vid den nybyggda Göta kanal och samlade där fina konstskatter. Att han kunde komma över så utomordentligt fina tavlor berodde nog på, icke blott hans stora förståelse för konsten, utan även det förhållandet, att den tiden var det liksom ej så modärnt med gamla målningar och de magnifika porträtten voro ofta ej signerade. Han samlade tavlor av Roslin, båda Kraftare även fina holländska tavlor som gamla präktiga släktporträtt från 1600-talet. Han var vän med naturforskaren Andersson, som genomströvade afrikanska områden. Från honom hade Farbror fått sällsynta ting från Afrika och öknen. Han överlevde sin far blott några år. Som Farbror Wilhelms egodelar ej delades så snart, så upphängdes hans tavelsamling överallt på Godegård, även på lilla herrgården, emedan det ansågs att tavlorna for bättre av att hänga på varma väggar. Så hela min barndom har jag sett dessa tavlor, många av dem fascinerande både i komposition och färg.

Min far Claes var den andre sonen. Han ville absolut bli officer. Det var nog mot Farfars vilja. Claes var kanske påverkad av sin Morbror Enar Nordenfeldt. Min far passade väl till yrket, med sin spänstiga kropp, det naturliga ordningssinnet och den Grillska energien. Jag måste uttala detta. Hvad voro dessa syskon gjorda av för ett virke? Huru kunde de arbeta! Jag granskar dem i mitt minne. Farbror Andreas var N:o 1 i Bergsskolan i Falun, lärde sig holländska på några veckor samt kunde tala obehindrat både franska och engelska. Min far var N:o 1 på Marieberg. Att "ta examen" var för honom endast en uppvisning. Han arbetade nätter och dar, jag skulle kunna säga, att för honom var intelligens-arbete en njutning, ordnande och organisering av företag ett behov. Under sin Stockholmstid började han det stora företaget att kartlägga hela Sverige. Claes var en outtröttlig kartritare. Någon gång på sin ålderdom bad han mig kollationera uppgifter å orter, ställen, städer, byar och socknar. Med svindlande fart läste han upp namnen. Jag kunde ej följa med fast jag hade boken framför mig, och han endast litade till minnet.

Jag skall sedan skriva om honom, men först måste jag tala om det gemensamma draget hos dem alla, det var denna arbetsförmåga. Anne Louise, den äldsta dottern, var så vacker, hon sjöng, hon spelade, hon ritade, hon var givet en konstnärsnatur och hon hann med allt. Hennes ungdomskärlek var en av alla avhållen officer Schneidau. Han kom till Godegård och fick ja, men så befanns det, att han hade skulder och skulle komma på bysättning. Det var så nedsättande på den tiden, att han i stället emigrerade till Amerika [USA]. Där blev han fotograf och förtjänade en stor förmögenhet på sin nya uppfinning och förbättring av Dagerrotypien. Och Faster Anne Louise gifte sig med sin syssling Gustaf Östberg. I det sista var hon konstintresserad, och då hon var bortåt 80-talet reste hon ner till Rom och tog där lektioner i ritning och arkitektur. Hon sände sin mor flera ritningar som voro utsökta. Faster Ulla kunde man skriva flera böcker om. Hon var så söt som ung, och hon roade ofta alla med sin skådespelartalang. Hon talade ofta om huru tröttsamt det var, att, då det kom främmande, de ofta ville se pjeser, som utfördes vid Godegård. Där fanns nemligen en teaterscen med kulisser och en ridå, ramp och belysning inrättad på en stor logvind. Allt var nog utmärkt ordnat tack vare den Grillska arbetsfliten. Här uppfördes de lustigaste pjeser och vådeviller. Howard och Ulla Grill [1903-1983] voro de yppersta skådespelare som tänkas kan. Howard var så road och roade, så att han for till Stockholm, prövade till theatern och blev antagen på samma gång som Svante Hedin. Men hans farbror Gustaf satte sig alldeles emot sin brorsons tilltag. Så Howard måste hem igen till Bona - det var andra tider då än nu - och fortsätta spiksmidet där. Ulla hade så mycket att göra, ty på henne hvilade ofta alla hushållsbekymren. Då för tiden, då allt skulle spinnas, vävas, sys och tillverkas i hemmen, delade Farmor göromålen så, att hon själv hade överseendet över mjölken, ystningen, smörbyttorna, som hade hänglås, all ull och all spinning. Hon styrde med linbråtning, häckling och all spinning av lin. Farmor var ock mästarinna i vävuppsättning och komponerade mönster till fina drällväfnader. Själv trädde och satte hon upp gardinvävnader liksom hon övervakade all uppsättning av väv. Men det dagliga köksbestyret vilade på kokerskan. I ladugården hette ladugårdsskötaren Lund. Alla ladugårdskarlar hette Lund, ty det var tradition och "di" var far och son och bröder och brorsöner. Så var det och många ladugårdspigor, som borde vara spånadskunniga, men de kunde inte spinna, det förstod man. Farmor hade en kokerska, Fia, som var på Godegård i en 20 eller 30 år. Hon gifte sig sedan med den utmärkte betjänten Lundgren, vilken Mamma ansåg vara idealet av en betjänt. Farfar donerade åt paret ett torp, som hette By. Där bodde de i många år. En gång gick jag till Mor Fia i By. Jag frågade henne hur det var på den tiden då Fia förestod hushållet vid gamla Godegård? "Jo! då", svarade hon, "herrskapet var som Guds englar båda två, och mamsell Ulla var en riktig arbetsmyra och så snäll, men då di kom från Björneborg, så var det förskräckligt med alla kuskar och betjänter. Di kunde komma i 10 vagnar med mamseller, barn, amma och en vagn med matsäck, foder till hästar och kappsäckar. Kuskar och hästar foro ju hem, men Herrskapet kunde stanna i månaden ut. Så det var besvärligt". "Men snälla Mor Fia, var det inte svårt med ladugårdspigorna som både hade svin, höns och kalkoner att sköta?" Mor Fia svarade just ingenting, men då hon setat en stund och vridit på sina tjocka händer, så bröt hon ut: "Vet Fröken, att sköta ladugårdspigor, det är ett helvete". Ja, jag blev litet häpen av det häftiga utbrottet. Så frågade jag ej mer, utan trodde på henne. Jag tänkte på lilla Ulla. Det fordrades nog hela hennes medfödda energi att gå emellan alla dessa tjänare och hinna med alla göromål. Ulla gifte sig sent omsider med Anton Grill, som en längre tid varit bruksbokhållare hos Farfar och alltid svärmat för Ulla. Bröderna tyckte nog, att hon kunnat göra ett rikare parti, men så slutligen gifte de sig och bosatte sig på det lilla Handberga. Ulla förstod att skapa inte bara ett vackert hem utan även att väl ekonomiskt reda sig. Allting "bar sig" för Ulla. Hon sålde både grisar och höns, och då hon se'n flyttade till Örebro för att flickorna skulle in i skolan, så hade Handberga bidragit till att hon kunde köpa hus i sta'n. Alla hennes spekulationer gingo bra, och med sin vanliga energi, så nöjde hon sig ej förr än det blev riktigt välstäldt med hennes förmögenhet. Hennes Anton dog, och båda flickorna gifte sig, Charlotte med Emil Ankarswärd och Märtha [Märtha Grill] med Theodor Grill. Charlotte var verkligen så vacker. Huru lycklig Theodor blev som fick Märtha, det måste man ha känt honom för att förstå. Han sade en gång: "Min kärlek växer större för hvarje dag. Märtha är bättre, ädlare och storslaget godare än jag tänkte att hon var". Ja, det var ett lyckligt äktenskap. Gamla Faster Ulla kom till Godegård igen. Hon blev mycket gammal, så det var som om hon aldrig lämnat Godegård. Där dog hon också 98 år gammal.

Hennes syster Sofie hade inte ett så lugnt och lyckosamt liv. Mot sina föräldrars önskan, drev hon sin vilja igenom och gifte sig med den mycket vackre och mycket belevade Bror Tisell. I pekuniert afseende var det nog bra. Men Bror Tisell var redan i sin ungdom fallen för "dryckjom". Fastän han heligt lovat Sofie att ej dricka, så var det inte bättre, än att han själva bröllopsdagen var full, hvarpå Farfar förbjöd betjäningen servera vin och allt låstes in i källaren. Det var en oerhörd skandal i de tider då, på nästan alla bröllop (och begravningar förresten) de flesta manliga gästerna voro fulla. Farfar ångrade sin stränghet, och det sägs, att han reste till sin måg och dotter på Lund för att ursäkta sig. Då ville det sig inte bättre än att han på trappan mötte sin svärson, som var betydligt "påstruken". Hvarpå Farfar vände och reste sin väg. Men Sofie, hon genomgick detta äktenskap. Hur hon kunde hålla modet uppe, det var förvånansvärdt. Hon uppfostrade väl sina flickor, och de blevo alla dugliga och bra människor. Äldsta gossen var det synd om. Han gjorde skulder; och, som ingen hjälpte honom, sköt han sig. De andra kusinerna Lali, Ellen, Emma, Cecilia, Anna Mari och Carl Gustaf har jag endast hört goda rykten om. Även de yngsta barnen har det gått väl för. Då de äldsta flickorna hade gift sig, begärde Sofie skiljsmässa från sin man. Pappa, som hon rådfrågade, invände och sade: "Sofie, du har ju hållit ut med honom nu i över 20 år, du kan ju vänta. Han tyckes inte ha långt kvar till graven". Då svarade hon: "Nej, nu får jag ärva min del i Godegård snart, och jag vill ej, att han super opp min arvedel också, utan den skall jag och barnen hava". Ja! Så skiljdes de lagligt åt. Dick Östberg, som var gift med den sköna Ellen, tog sig an den alldeles försupne mannen. Hos den verkligt utmärkte Dick fick Bror Tisell en fristad under sin återstående Lifstid.

Om den farbror som hette Fredrik, men som kallades Figge, talade Pappa med tårar i ögonen. Farbror Figge måtte ha varit förtjusande, glad, kvick och begåvad. Han kom som militär till Karlberg. Där herskade då det förfärliga pennalism-systemet, som innebar att den äldre klassen tyranniserade den yngre. Ja, huru svårt det var, huru förskräckligt förnedrande, kan man förstå däraf att det var flera av kadetterna, som hellre tog sina lif än uthärdade. Och Farbror Figge sköt sig. Huru sorgligt, huru förfärligt, huru onödigt och orättrådigt mot denna lovande intelligenta ungdom.

Farbror Mats såg jag så litet i min ungdom. Om honom har jag senare hört så mycket talas om. Hans storartade planer att torrlägga hela den kolossalt stora mossen vid Deerön ansågs då av förståndiga, så kallat sakförståndiga människor, som en våldsam fantasie. Men nu har jag hört, att Farbror Mats' planläggning var den, efter hvilken sedan torrläggningen utfördes och fullbordades. Märtha har talat om, hur snäll och vänlig han var. Jag minns honom tyvärr så litet.

Däremot minns jag Farbror Andreas så väl! En bild av honom är inbränd i mitt sinne. Han stod framför sin mor, Farmor, som satt i soffan. Han demonstrerade så livligt för henne någon sak, så att Farmor skrattade hjärtligt. Därpå svängde han om på klacken och talade så allvarligt. Då började båda att skratta. Han hade nog det bästa huvudet, var den snillrikaste av dem allesammans. Sin otroliga lätthet att tillägna sig språk, världsvana och osökta finhet i sitt uppträdande hade han tillägnat sig på de många resor som han hade gjort. Han gick igenom Falu bergsskola som primus och fullföljde sina järnstudier utomlands. Tidigt gifte han sig med Lotten Didron. Hon var nog äldre än han, men äktenskapet var nog det lyckligaste. Båda voro "intelligensaristokrater", som min mor sade om dem. De bodde på Mariedamm, och där föddes de fem barnen, Anna, som sedan blev gift med Sebenius, Ottil, gift med ingenjör Fasting i hans andra gifte. Han var först gift med den yngre systern, den sköna Lisen. Därpå kom Baltzar och slutligen Gustaf. Gustaf och jag voro förlovade. Vi köpte hos Fia i By ringar och bröstsocker, som var gult och hängde på trådar och var en stor läckerhet. Vi talade om vår förlovning för Farmor, som var så snäll. Som vi voro 6 år eller 7 båda två, så var det ett passande parti. Men vi talade inte om det för Selma Ehn, som var Farmors sällskapsdam, ty hon skrattade alltid så dumt. Men förlovningen blev inte så långvarig. Några år efteråt träffades Gustaf och jag i en järnvägskupé. Då sade Gustaf helt öppet ifrån: "Med vår förlovning är det slut, ty nu är jag kär i en Fröken Molin, så nu kan du inte räkna på mig som fästman längre". Jag var väl 8 år då och blev så generad, ty hela kupén fnissade åt den frimodiga förklaringen. Men jag tog det kanske ej så hårdt jag heller. Baltzar såg jag så litet sedan. Farbror Andreas gifte om sig först med Vendla Ihre och sedan med Eva Lorichs. Kusinerna i tredje giftet har jag knappt sett. Om Farbror Andreas talades det mycket huru han hade varit med om de världsberömda utställningar som de arrangerade i Paris, i London och i Petersburg eller Moskva. Han utställde det svenska järnet. Jag tror att han uppmärksammades mycket och detta med skäl, ty han var lärd i järntillverkningen och kunnig i högsta grad. Han fick följa med tsaren till Uralska gruvor, förmodligen som sakkunnig geolog. Från denna resa hade han magnifika jadesmycken och diamanter. Han inlade stor möda vid dessa expositioner och fick det svenska järnet kändt. Efter Farfars död trodde nog Farmor, att farbror Andreas skulle såsom disponent förvalta det kolossalt stora jordgodset, med masugn vid Mariedamm, smedjor och smideshamrar vid Godegård, Nysmedjan och Degeersfors samt att detta skulle vara det fördelaktigaste för hennes barn.

Innan detta kunde ordnas, togs en förvaltare H Aulin. Han bodde i förvaltarbostaden = Lilla Herrgården. Hur han var för övrigt det "förmäler inte historien". Men han var dyrbar i högsta grad. Han hade en stab av bokhållare, inspektorer och hans penningebehov till gårdens skötsel var stort. Allt skulle repareras, och den enda inkomst han kunde få av gårdarna var skuldsättning. Farbror Andreas, som var självskriven att sköta järnbruken, hade stora svårigheter. Det var en brytningstid. Två svårigheter var oövervinnerliga för det stora komplexets sammanhållning. Den ena var rätt besynnerlig. Det var den nya lagen, som någon tid före Farfars död trädde i kraft, angående kvinnornas lika arfsrätt. Döttrarna ärvde förut endast 1/3-del mot sönerna. Pappa, Farbror Andreas och Farbror Mats blevo alldeles rådlösa då den behövande Faster Sofie samt Fastrarna Johanna, Mariana, Ulla och även Anne Louise Östberg - alla ville ha ut sina lika stora delar. Lagen var så ny. Och ingen ville eller kunde opponera sig mot den. Men Godegård föll sönder. De Östbergska gårdarna voro dock långt in på 1890-talet under Godegårds förvaltning. Så var det handeln med England, den så kallade frihandeln och tullfriheten. England hade utmärkta maskiner och dåligt järn. Sverige däremot hade gammalmodig tillverkning och det bästa järn. Staten tog allt järnvägsmaterialet från England, med påföljd att bruk på bruk måste läggas ned. I Värmland gjorde alla brukspatroner konkurs. I slutet av 1880-talet var det ytterst få så kallade bildade familjer, som ej gjorde konkurs eller ledo av att släktingar gjorde det. De Geers Finspång måste läggas i andra händer. Den rika Dickson på Kyleberg och tusentals andra gjorde konkurs. Pappa Claes, som då var i generalstaben och bodde i Stockholm, blev förtvivlad över de växande skulderna. Han bröt sin militära karriär. Pappa trodde sig bättre kunna sköta Godegård än Aulin.

Det var nog hårdt för Farbror Andreas denna delningen. Han som var så kompetent att sköta järntillverkning och hade utmärkt sig så i just denna branschen. Men delningen kom till stånd, och Godegårdsdelen av godset tillföll Pappa Claes. Så fort Claes kom ned från Stockholm och övertog Aulins plats, så ville alla hellre ha en delning. Jag tror att Farmor var mycket besviken och ledsen över att Andreas ej kom till Godegård och att allt ej kunde gå i de gamla hjulspåren. Hon kanske tyckte att det var onödigt att Claes kom ned från Stockholm. Men min Far, som förskräcktes över de stora skulderna, var lika energisk som beslutsam. Han visste att "skulder måste betalas". Innan jag nu övergår att tala om Pappa Claes så måste jag först förmäla om Mamma Henriette [Henriette Lidman] samt även om de två yngsta systrarna i den stora syskonkretsen nemligen Johanna, gift med Doktor Lars Lundblad och Pappas mest älskade syster, den för sin skönhet omtalade Mariana.

Henriette Lidman var domprostdotter från Linköping. Hon hade många syskon, och då hon var ung, måste hon sköta om en bror, som var mycket klen. Han blev ordinerad Medevi och hon följde med brodern för att se till och sköta honom. Där vid Medevi blev hon bekant med Johanna Grill, och det blev en vänskap, blandad med beundran från båda sidor, ej en vanlig flickvänskap, utan som vi säga - en vänskap för livet. Johanna var för Mamma Henriette idealet av ädelhet, plikttrohet, självförgätenhet och ömhet. Mamma tyckte att dessa egenskaper hade hon i högre grad än klokhet och praktisk begåvning, som hon var känd för. Av denna vän Johanna, blev Mamma Henriette bjuden till Godegård och där fick Claes se Henriette. Om man kan säga att en man "dyrkade sin utvalda", så kan jag säga det om honom. Och de blevo lyckligen gifta. De äro så dyrbara för mitt minne att jag nog ej kan beskriva dem riktigt opartiskt.

Pappa liksom hans syskon såg mycket bra ut i sin ungdom. På ålderdomen blef han mycket mager och dragen skarpa. Han var mycket spänstig, red hvarje dag, åkte kariol eller släde. Detta gjorde han för att besöka gårdarna och inspektera skogen och ägorna. Han var mycket tidig. Klockan ½ 7 var han givet i stallet och se'n i ladugården, som enligt den tiden inte var så stor. Hela förmiddagarna var han nere på kontoret. Han afskedade en hel del av Aulins bokhållare och lade upp en ny bokföring, som var så ordnad, att hvarje månad skulle hela affärsställningen kunna överses. En stund på ef.m. hvilade han, men vid 4-tiden var han åter nere på kontoret. Klockan 8 åts kvällsvard, och efter den började hans verkliga arbetstid. Han hade stora luntor om järnhantering, som han lärde sig, stora böcker om jordbruk, sågverksanläggningar och handtverk. Han lärde sig bock hur landtgårdar ska byggas och hur det skall dikas och landtbruk skötas. Han lärde sig även läsa engelska. Han skrev ljungande artiklar mot frihandel, tvåkammarsystemet och försvarade indelningsverket. Då man läst hans inledning till hans arbete över Indelningsverket, blir man glad över att han var en sådan klarsynt patriot som han var. Han var god vän med sina bönder. De middagar som han höll för dem en gång om året, voro fina. Den belevenhet och verkliga artighet, som dåtidens bönder visade vid de middagarna, ska jag aldrig glömma. Högt stod den svenske bonden den gången. Det var ett ståtligt, hederligt, ärligt och redbart folk. Ståndens borttagande ansåg Claes Grill skulle leda till den oriktiga indelning av folk, som göres då det bedöms och indelas i två klasser, som heta de fattiga och de rika. De rika, som vill ha makt, och de fattiga, som vill ha uppror. Med sitt skarpa hänsynslösa skrivsätt fick han många ovänner. Någon sade till honom: "Hör du Grill, du skriver ej bra, du går in på personligheten och håller dig ej till saken". Då sade Pappa genast: "Du misstar dig! En sak eller en mening, som ej försvaras är ingenting värd. Men om saken eller meningen äges av en person, så måste han personligen stå för den. Därför skriver jag personligen just för att få fram sanningen".

Men innan jag nu skriver vidare om Pappa, ville jag återgå till Farmor och tala om hur snäll och söt hon var mot oss, då vi flyttade ner till Godegård. Vi fingo då bo i Lilla Herrgården. Hon och Mamma blefvo då så goda vänner. Hos Farmor var alltid någon av kusinerna. Ända till sin död var hon liksom medelpunkten i familjen, dit alla barnbarnen kunde komma och dir de samlades. Ullas, Sofies, Östbergarne, Bonabarnen och Mariedammarna.

Jag måste tala litet mera om Faster Johanna Lundblad och hennes stora livsgärning. Hon uppfostrade sina 5 söner utomordentligt väl och sin dotter förtjusande. Gossarne blevo alla dugande män och bra människor. Det berättades att Anne-Margareth Holmgren, född Tersmeden, kom till henne under förtvivlan och sade: "Käraste faster, hvad skall jag göra? Faster som har uppfostrat sina pojkar så bra, alla så utmärkta. Hvad skall jag ta mig till. Min Israel, min Israel, som jag litat på och som varit så ärlig och alltid så uppriktig mot mig, han har ljugit, ljugit för mig, en lång historia". Hon grät bitterligen. Faster sade: "Käraste Anne-Margreth, ta det ej så hårdt. Jag kan säga dig, att alla mina små gossar ha ljugit för mig, just vid Israels ålder. Jag har nästan tagit det som ett tecken på att deras fantasie vaknat och deras meddelelse-behov kommit. Så du skall ej vara förtvivlad för det. Alla hava vi ljugit. Men du bör nu framhålla för din son det fula och orätta i det, och riktigt varna honom för lögn. För Erik, som hade en brinnande fantasie och berättat mig såsom händt en underlig historia, berättade jag i stället följande. Igår klättrade jag upp på en elefant och red till slottet. Där tog kungen emot mig, kom upp på elefanten och gaf mig pepparkakor och hängde stora ordnar på mig. Men då reagerade Erik och så gingo vi noggrant igenom hans historia, varvid jag påvisade för honom det fula, det gemena i att skryta, överdriva och ljuga. Sedan han då med sin livliga fantasie överdref så tog han strax tillbaka och brukade ej sedan ljuga". Och Anne-Margreth gick tröstad hem.

Men jag frågar mig med förundran: Av hvad slags virke voro min far och hans syskon. Jag tror inte de voro sjuka, som andra människor. Jämt voro de tåliga och förnöjda. Deras förmåga att bära motgångar var förvånande. Men mest storartad var deras arbetsförmåga.

Den yngsta av syskonen var Mariana. Jag, som sett så mycken skönhet i mitt liv och uppskattat skönheten, har aldrig sett någon så skön kvinna, som Faster Mariana. Hon var redan äldre då jag såg henne. Det var något så fulländadt i formen, och hvilket himmelskt uttryck! Det sägs om henne att aldrig har en skönare brud än hon gått igenom en kyrkport.

Och det tror jag. Hon gifte sig med sin kusin Howard Grill och de bodde på Bona. De fingo många, många barn, och de voro så vackra och snälla alla. De sex äldsta flickorna voro de sötaste man kan tänka sig. Vi kallade dem Bonabarnen. De kommo så ofta till sin Mormor. Alltid voro de snällaste. Jag beundrade dem mycket, för alla voro så vackra. Farbror Howard var så glad. Han kunde sjunga roliga visor, han var gästfriheten själv. Faster Mariana var så musikalisk. Hon är den av mina bekanta, som jag hört genast kunna transponera från bladet. Men där voro så många barn. Många gossar voro där också, alla mycket yngre än jag. Tora, den femte i ordningen, och jag voro till livets slut de bästa vänner. Hon var en beslutsam flicka och reste, till allas förvåning, ensam ut till Amerika, ty hon ville förtjäna sitt eget bröd. Farbror Howard var filantrop och idealist och som han var ende sonen till Christian-Ulrik, var han till en början mycket rik. Farbror Anton sade om honom: "Howard kan svårligen bli fattig, ty han har 14 större gårdar, och det förslår nog för hans många barn". Men det förslog inte.

Hur var det möjligt, att denne mycket rika, hederliga och ärliga man, som ej alls var någon frossare, drinkare eller "Lebensbruder" utan tvärtom mycket nyckter och rättänkande, gjorde en sådan konkurs, att han och hans hustru ej fingo något att leva av på äldre dar. Det var, som jag förut berättat om, konkursernas tid. Priset på den svenska jorden hade sjunkit kolossalt och ännu hade den svenska skogen (undantagandes mastträd) just ej något värde. Olyckan för Howard var den att han hade skrivit på dessa olycksaliga borgensförbindelser, som hade till följd att den ena liksom drog ikull den andre. Den auktion som då hölls vid Bona, var så illa förberedd, att endast gårdens folk och drängar från omnejden kom dit. Det talades om, att en mycket väl bevarad chinesisk porslinsservis med guldinläggning slogs bort för tio riksdaler och familjeporträtt för en riksdaler stycket. Alla de fina, förnämliga konstföremålen skingrades. Och hela den familjen skingrades. Det var emigrationens tid. Tusentals av Sveriges bästa ungdom reste till Amerika, så ock Farbror Howards alla söner och den stora världsdelen liksom uppslukade dem. Kanske deras decendenter finnas kvar därute, men jag vet det ej. Toras son vet jag reste tillbaka hit, och Vendla Grill bor ännu i Stockholm. Men Howard, Cobden, Franklin, Brougham, Mill och Penn återsåg vi aldrig mer. Farbror och faster kommo till Stockholm. Lilla Rosalie skulle Mamma taga upp såsom eget barn. Men hon var så klen. Ehuru hon fick den ömmaste vård af läkare och alla försökte omhulda henne, så måste hon till sist föras upp till Faster och dog hos sina föräldrar. Det var så synd om Faster och Farbror Howard, men även om mina föräldrar, som hade menat så väl med den vackra lilla flickan. Det var för Pappa som om han mistat sitt eget barn och även så bittert, att det var hans mest älskade systers sköna flicka.

Det är så besynnerligt att vara den sista överlevande av syskonringen. Ja, nu ha både Regina [Regina Grill] och Ina (Wilhelmina) [Ina Grill] och Theodor [Theodor Grill] lämnat detta jordiska. Regina var ett helgon, det har jag ofta tyckt, även då hon levde med och bland sina många barn. Likaså syster Ina, hon var filosofen och tänkaren dessutom. Hennes kunskaper voro stora, och hennes logiska tänkande förvånade mig ofta. Bror Theodor hade den hjärtegodhet som övergår allt förstånd. Han var, utom det jag älskade honom som bror, även beundrad av mig som karaktär. Han älskade sina vänner osjälviskt och förlät sina vedersakare. Ovänner tror jag ej han hade några.

Jag vill även tala om den ovanliga gåva som min mor hade. Talets gåva, övertalningsförmågan, som är så sällsynt. En gång på 70-talet, "konkursernas tid", "ströp" Wallenberg flere bruksägare. En Petri i Norrland hade just gått åt, då Pappas lån i Enskilda Banken hastigt blev uppsagt. Det var flera hundra tusen, och i nutida värden närmade det sig millionen. Pappa blev förtvivlad. Han som med frenetisk iver höll på med skuldernas betalning. Men Mamma sade: "Var ej orolig, Claes, jag skall övertala Wallenberg. Nu skall jag följa med dig till Stockholm". Vi voro barn då, och det var en händelse av stort intresse, att Mamma skulle ha fin klädning till resklädning och följa med Pappa. Ja, så foro de. Långt efteråt talade Mamma om, att hon lyckades övertala Wallenberg att ta tillbaka sin uppsägning. Mamma gjorde klart för honom, att ingen kan sköta någonting bättre och få större räntor av ett företag än den, som är ägare och har ärft företaget. Det sporrar en man mer än någonting annat. Hon talade och övertygade Wallenberg att han ej kunde få ut större räntor än om han lät Claes Grill sköta godset. Och hon hade rätt. Som barn minns jag en gång, att jag oförvarandes sprang in i Pappas rum (det var förbjudet att gå in dit). Där satt Mamma på en stol och Pappa låg på knä framför henne och kysste hennes händer.

Jag ville sluta mitt lilla försök att beskriva gångna tider med en Julupplevelse, som har bränt sig in i mitt sinne. Det var vanligt att till hvarje jul skulle "folkets" julbord dukas inne i väfrummet. Väfstolarne voro borttagna, och det långa bordet var dukat med stora brödhögar, en 7 à 6 olika bröd. På tallriken låg karameller, bakelser och godsaker och från oss barn, kanske en liten Julklapp. Julskinkan tronade midt på bordet med ljus omkring och trearms-ljus för hvarje tallrik. Största utrymmet hade dock de väldiga brödhögarne. Ofta gingo pigorna till föräldrar och syskon med dem. Då Mamma hade översett bordet, kommo alla jungfrurna in. De voro så nytvättade, att de riktigt tvålskeno i ansigtet, och hade nystärkta förkläden. När de så voro samlade, höll mamma en kort bön. Hon började med att önska dem den stora lyckan att få det dagliga brödet, så rikligt, så gott och så välunnat. Hon tackade dem för deras möda och deras flit. Hon önskade att deras föräldrar måtte få den glädjen, att de blevo goda och samvetsgranna människor. De voro rörda och snöto sig i sina rena näsdukar. Så höjde Mamma rösten litet (jag skall aldrig förgäta det intryck hennes ord gjorde). Hon sade: "I tjänarinnor, som skola tjäna! Måtten I kunna känna den stora glädje, den stora nåden att få tjäna! Måtten i uppfylla det största kall på jorden, att väl tjäna, ty den som är bäst bland Eder, säger Herren, är allas tjänare".

Jag borde ha skrivit mera om mina syskon. Men syskonbarnen veta bättre än jag att tolka det underbara i deras gärningar, deras liv och den längtan efter dem, som blivit till vår evighetslängtan. Så jag tycker ej jag kan det, fast jag mins dem jämt. Och det är min stora lycka att hava ägt sådana syskon, som jag älskar.

Henriette Rehbinder, född Grill.