(Detta blogginlägg är en uppföljning på BLOGG: Bilder på Alice Lidman och maken Axel Löthner.)

Följande text är ett utdrag ur en längre text författad av Elin Hammar (en barndomsvän till Alice Lidmans dotter Elsa Löthner) och handlar mer om henne själv. Men eftersom Alice Lidman, maken Axel Löthner och deras gemensamma liv dyker upp i texten så tänkte jag att den skulle passa in på LidmanArkivet.

Texten i sin helhet hittar du på kolbacksbygden.se/pdf_filer/Elin Hammars minnen.pdf och Kolbäcks hembygdsförening har gett sitt godkännande för att publicera detta utdrag.

Så växte vi opp under de mest lyckliga förhållanden och gingo i skola först vid Lustikulla, där mamsell Berg undervisade i både småskola och folkskola, sedermera vid Näslunds då nybyggda skola, där folkskollärare Forsell. Vi syskon fingo i tur och ordning eftersom vi växte upp inackorderas i Köping för att där fortsätta i skolan. Lars kom till Lancasterskolan, en sorts 4-årig padagogi, som i dagligt tal kallades för ”Rektorsskolan”, samma skola, som far gått i som barn, och vi flickor kommo till en halvpension för flickor, som musikdirektör och klockar Axel Löthner med fru [Alice Lidman] hade i klockaregården nedanför Köpings kyrka. De voro båda mycket musikaliska och frun var en fint bildad adelsdam född i Finland. Sockenstugan var vår skolsal, där vi ett dussin flickor sutto omkring ett stort bord med läraren eller lärarinnan vid övre ändan av bordet. Utom de vanliga skolämnena fingo vi först lära franska sedan tyska och sist kom engelskan, stickning, och virkning samt handarbeten och olika sorters broderier och så piano- och fiolspelning. Direktör Löthner hade även komponerat musik till Zacharias Topelius dikter. Så medan jag gick i skolan fick Löthner ett tacksägelsebrev från Zacharias Topelius, som han, Löthner, läste upp för oss och som gladde honom och hans familj obeskrivligt. En marsch som dir. Löthner komponerat och som heter Jultomtarna fingo vi, hans elever, i tur och ordning lära oss spela på piano. Den är mycket vacker.

Medan jag gick i skolan sammanslogs Löthnerska pensionen med en elementarskola för flickor, som fanns där i Köping. Dit flyttade vi nu och Fru Löthner undervisade i Språk franska, tyska och engelska och dir. Löthner i sång och musik. Där var det större utrymme och flera lärare och lärarinnor. Föreståndaren hette Sally Sälling och hade stor respekt med sig.

Huset låg vid skolgatan och skollokalerna en trappa upp. Under oss fanns Barkéns bokhandel. I den skolan undervisade komministern i Köping Ekblom i kristendom samt rektorn i Lancasterskolan Mattsson i geografi, fysik och kemi. Dessa voro de manliga lärarna. De kvinnliga voro frk. Sälling och fru Löthner en fröken Vestring, som undervisade i handarbete och gymnastik och frk. Edling, som hade en och annan lektion i svenska och historia. Det var en lycklig tid och skolarbetet var ej ansträngande. Ibland hade vi exkursion då hela skolan gick ut på landet för att samla växter. Vi blevo då bjudna till någon av eleverna hem på kaffe eller saft och kakor. Ofta voro vi till den vackra lärkskogen eller Kanonberget med sina två stora järnkanoner högst upp. Flere större och mindre berg funnos i lärkskogen med slingrande gångar emellan, Ararats berg, Tittutsten och Tittinsten med flera Mitt första fyrverkeri såg jag vid Alphyddan, en restaurang, som låg i Lärkskogen. - Det var underbart i mitt tycke. - På vintern åkte vi kälke i Karlbergsbacken, som var lång och ej så brant eller i kyrkbacken, som var brant och kom ut på torget vid rådhuset. Allt detta var innan köpingen brann. - Syskonen Lars och Mina hade gått i skola i Köping före mig även så kusinerna i Frössvi Lova i Yllesta Lovisa och August bodde med mig samtidigt hos moster Blomstrand. Handarbete och musik voro dominerande skolämnen på den tiden, men även levande språk franska, engelska och tyska samt vanliga skolämnen och gymnastik ingick i schemat. Franskan var begynnelsespråket och sedan kommo engelskan och tyskan. Som moster Blomstrand ej hade något piano för vår läxöverspelning, fingo vi spela över våra läxor i piano hos en familj, repslagare Dandanells, som hade två flickor Frida och Anna och en son Fritiof. En förtjusande snäll och rar familj, som vi voro mycket tillsammans med. På somrarna bodde ungdomarna ute på landet hos oss. De bodde för det mesta i Frössvi och sedan hälsade de på i Näs hos oss samt i Yllesta och Viby, och vi hade utflykter och roade oss på alla möjliga vis.

Bland andra nöjen inomhus minns jag särskilt de tablåer och soaréer som flickorna Dandanell hjälpte oss att ordna. Under skolterminen minns jag särskilt en fest, som anordnades på Köpings rådhus för oss skolbarn med anledning av, att kronprinsessan Viktoria kom till Sverige efter förmälan med vår nuvarande kung, som då var kronprins. Elementarskolans alla flickor och Rektorsskolans alla pojkar voro inbjudna till festen, som skulle föreställa kronprinsessan Viktorias och kronprins Gustafs intåg i Stockholm. Jag skulle fått föreställa kronprinsessan, ty jag var lång, men så hade jag ingen vit klänning, min var blå så min bänkkamrat Elsa Löthner fick i stället bli kronprinsessa och jag första hovdam. De klädde ut oss med blommor och band och pojkarna med ordnar och grannlåt. En lång pojke var kronprinsen och jag hade en general, som hette Per-Axel Berg och var son till hotellägaren i Köping. Så tågade vi runt i den stora festvåningen med stora speglar par om par under musik. Vi sågo oss själva och hela staden i speglarna, då vi tågade runt i salen och tyckte att det var underbart. Så fingo vi leka och springa och små presenter delades ut och så bjöds vi på apelsiner. Jag fick av far till den festen en medaljong med en liten duva på att bäras om halsen i ett skärt sidenband. Så var far med mig till barberaren, som lockade håret på mig, så att jag skulle vara fin till festen. Många av Köpings familjer voro med på den festen och stannade kvar och hade supé och bal efteråt.

För det mesta åkte vi häst in till Köping från Näs, som låg 2½ mil därifrån. Det var mycket som vi skulle ha med till Köping och till Moster Blomstrand, som vi bodde hos. Kläder samt matvaror, smör, bröd, gryn, ägg, fläsk och mjölk, grädde, skorpor och äpplen. Vår snälla hund Ville var alltid med på resorna. Ibland hände det, att han kom ensam luffande den långa vägen från Näs till Köping för att hälsa på oss, sina lekkamrater från hemmet. Då var det ömsesidig glädje. Så luffade han tillbaka hem om någon dag igen, när vi pratat och undfägnat honom med vad vi hade. Far kom emellanåt och hälsade på oss. Någon gång var mamma med och såg om oss. Hon tänkte på oss med kläder och matvaror, så att vi hade allt vad vi behövde i den vägen. Efter sedan jag föddes blev mamma döv, så vi kunde ej samtala med henne som med far. Hon var ej så ofta med till staden eller bland främmande människor. Så hon var aldrig med på någon examen eller skolavslutning för oss barn, utan då var far alltid med.

Den sista skolavslutningen i Köping föreslog fröken Sälling far, att jag skulle fortsätta och läsa för att bli elementarlärarinna. Far ville det gärna och han frågade mig om jag önskade fortsätta för att utbilda mig därtill. Jag kände ingen håg då för att fortsätta läsa, utan valde att stanna hemma och hjälpa till där med arbetet. Kände det alltid som min skuld, att mamma blivit döv, så jag ville nog på mitt sätt hjälpa henne, när hon skulle samtala med tjänstefolket och de som kommo på besök. När mamma skulle köpa något i staden, tyger eller garn, som behövdes till ett större hushåll fingo vi, min syster och jag, vara med henne för att medla handeln. Hon hörde ju inte vad de begärde för pris o.s.v. Mamma hade två stycken svarta hörlurar samt en apparat med elektriska batterier, som skulle bota henne för dövheten. Far och mor voro upp till Stockholm och sökte en specialist i öronsjukdomar, men ingenting hjälpte.

Vi brukade skriva på en griffeltavla till henne, hon frågade och vi svarade på den. Trodde alltid när jag var barn, att jag skulle bli döv någon gång i framtiden, när jag indirekt varit orsaken till min så älskade och stränga mammas dövhet. Gud har handlat i nåd med mig i den saken så jag hör bra ännu.

Skoltiden var en lycklig tid och jag minns med vemod min allra bästa vän Maria Östman, som dog vid 15-års ålder. I hennes hem var jag mycket ofta och av henne fick jag låna böcker.

Hennes far var redaktör för en tidning i staden med omnejd och han hade ett rum alldeles fullt med böcker. Jag fick även flera gånger biljetter till att gå på cirkus och teaterföreställningar i staden och jag fick då följa med familjen Östman på dessa. Maria hade en syster, som hette Märta, som var så frisk och rolig. I det hemmet drack jag saft många gånger och fru Östman var så rar. Av de böcker som jag fick låna av Maria, minns jag Münchhausens äventyr samt sagorna ur Tusen och en natt med flera Maria skulle ha kommit ut till mig i Näs och hälsat på, men hon blev sjuk och måste opereras flera gånger innan hon dog vid 15års ålder. Jag minns även med glädje flera av mina skolkamrater. Elsa Löthner var den äldsta av direktör Löthners flickor. Hon var min bänkkamrat och vi voro alltid goda vänner. Hon spelade orgel på morgonbönerna samt var ovanligt musikalisk. När hon var 6 år komponerade hon en vals och så kunde hon spela fiol så vackert. Har ej hört hur långt hon kom på musikens område. Hörde att hon reste till Amerika [USA] och bosatte sig där. Som vi hade våra lokaler ovanpå Barkéns bokhandel, hade vi ofta ärende dit ned. Läroböcker och skrivböcker köptes där och herrarna voro så artiga och förekommande mot oss därnere, Barkén kysste på handen och bugade sig så ridderligt som voro vi stora damer. Har kvar några av betygen från min skolgång.

När jag gått och läst för prästen hemma, avslutades min skolgång. Eftersom fars tre bröder med familjer voro bosatta i Kolbäck och hade sina gårdar där, voro vi mycket och ofta tillsammans. Näs och Frössvi lågo nära varandra, så vi träffades dagligen. Posten fingo vi var dag utom söndagar. "Postgubben", som vi kallade den som bar post, hette Berglund och bodde i Berg socken. En fin och snäll man, som såg så bra ut, kom till oss kl. 12 och hämtade post, som skulle avgå från stationen samt hämtade de tidningar och brev, som kommo med tåget. Frampå eftermiddagen kom han tillbaka och hade då med sig posten till Näs, Frössvi och Ustersta. För det mesta kom någon från Frössvi och hämtade sin och Ustersta-posten, annars fingo vi gå till Frössvi med den, så för var dag voro vi tillsammans med kusinerna i Frössvi. Faster och farbror i Frössvi, voro förresten faddrar till mig, när jag nyårsdagen 1871 kristnades, som det hette.

Det var alltid roligt att gå till Frössvi, ty faster var så livlig och så glad av sig, och så hade de alltid så mycket gott att bjuda på där. Kusinerna voro några år äldre än jag, så de voro mera jämnåriga med Lars och Mina, men jag fick ju vara med dem ändå. I Frössvi voro de alldeles särskilt gästvänliga, så vi ungdomar gick dit för var söndagseftermiddag. Det var då först alla kusinerna, som komma från Näs, Yllesta och Viby också en hel rad av ungherrar från Sörstafors pappersbruk samt från Åsby och Hallstahammar. Faster och farbror voro alltid så glada och så bjöds vi på kaffe och saft och dopp och så spelade vi kort (kasino) och sällskapsspel och så sjöng Frössvi-Mina till pianoackompanjemang. "Ensam i skogen sjöng den vackra Ros-Mari", "Mitt Normandie", "Gossen min bor i Alunda by" och många andra vackra sånger. Så lekte vi ringlekar och så dansades det Français och väva vadmal och slå tillsammans och valspolka och galopp. Till sist serverades en fin supé med efterrätt. Faster var enastående att ordna med mat åt en sådan massa ungdomar söndag efter söndag. Ibland hade Åsby- eller Sörstaforsherrarna tagit med sig fyrverkeripjäser, som brändes av sist på kvällen.

De fyra bröderna Per (far), Johan, Gustaf och Karl Olsson och deras familjer höllo ihop på ett alldeles särskilt sätt, som ler och långhalm brukar vi säga. Det blev aldrig långt emellan påhälsningarna. Rätt som det var kommo några från Yllesta åkande till oss. Alltid fanns det kakor och vetebröd samt mat, när bröderna voro tillsammans och talade politik. Far och farbror i Yllesta och Viby voro protektionister och Frössvifarbror frihandlare så de drabbade samman väldeligen emellanåt. När Frössvifarbror längre fram blev vald till riksdagsman, fick han samma politiska åsikter, som min far. Far var ju äldst av bröderna och när det gällde, var nog hans åsikter bäst även för dem. Nästan alltid när bröderna voro tillsammans så skulle de spela kort prifferens eller priffe och dricka toddy. Voro de bara tre tillsammans gick det bra ändå med en s.k. "träkarl", annars hände det, att vi fick ut och skaffa någon mer, som kunde spela priffe. Mamma och fastrarna nedläto sig aldrig att deltaga i kortspel. Då fingo vi unga i stället rycka in och hjälpa gubbarna. Lars var ju med, även Mina och jag fingo lov att vara med ibland. Det dröjde inte länge förrän min syster och jag helt tog avstånd från både sprit och kortspel. Vi hade roligare med lekar och sång med kusiner.

På midsommardagen voro vi till Utnäslöt i en lövklädd skrinda, förspänd med två hästar, för att hälsa på beväringen, som var förlagd där. Det var vanligt att all traktens ungdom och även de äldre reste dit den dagen. Där träffades ungdomar och där dracks det kaffe och läskedrycker även starkare drycker, så dansades det kring midsommarstång mitt på Löten. Mat serverades också. Vi släktingar, farbröder med fastrar och kusinerna, brukade då beställa supé åt oss, som serverades i ett tält. Det var så roligt och intressant alltsammans.

Beväringarnas exercis samt alla de nöjesanordningar som förekommo. Tusentals människor voro väl på Utnäslöt midsommardagen.

Ett annat folknöje, som samlade folk från hela länet var Västerås folkmarknad. Alla, som behövde tjänstefolk, städslade den dagen drängar och pigor. Den hölls i slutet av sommaren, ty den 24 okt. gingo alla avtal slut. Drängar och pigor började sitt tjänsteår den 1 nov.

Dagarna mellan den 24 okt. och 1 nov. kallades friveckan eller pigskarven. Städseln var just aldrig högre än 5 eller 10 kr., som lämnades till den, som man på folkmarknaden kommit överens med att börja sin tjänst den 1 nov. för ett år i taget till den 24 okt. året därpå.

Överenskommelsen kunde ju förnyas år efter år, men en frivecka skulle han eller hon ha samt ny städsel för ännu ett år framåt. Vi hade tjänstefolk, både manliga och kvinnliga, som stannade hos oss flera år. Far och mor gjorde bröllop för en flicka, som var hos oss i flera år, hon hette Amanda och vi tyckte så mycket om henne, även drängar hade vi i flera år. Det var alltid intressant att få följa med in till Västerås folkmarknad, men vi voro aldrig med, när far städslade nytt tjänstefolk.

Våra förnämsta nöjen voro dock förlagda till hemmet och släktingarnas hem. På somrarna, när det blev något uppehåll emellan skördarna träffades vi. På Kristina-dagen och Per-dagen kommo alltid släktingarna till oss utan att vara bjudna. De visste, att de voro väntade, och vi barn gingo och sågo efter när skjutsarna skulle komma strax på eftermiddagen. Vi sprungo då in och förkunnade: "Nu kommer Vibyna" och sedan om en stund ropade vi: "Nu kommer Yllstana". Frössvina gingo för det mesta, ty de hade närmaste vägen, 10 minuter. Så kommo släktingarna från Munktorp också ibland till Kristina- och Per-dagarna. Mamma hette ju Kristina och far Per. Till Kristina-dagen gjorde tjänstefolket en björklövbåge för ytterdörren.

Den gjordes på natten eller tidigt på morgonen, medan alla sovo. Jag tyckte detta var så högtidligt och så vackert, så det första jag såg efter på mammas och min namnsdag var, om drängarna hade lövat för oss. Hela den dagen kallades jag för Lill-Stina och fick en släng av firningen, som ju i första hand gällde mamma. Vi hade i förväg gjort i ordning i hemmet för namnsdagskalasen med mat färsk fick och kött, som låg i isstacken. Kakor och vetebröd till kaffet och saften hade bakats, dukats och serverats ute i hästskobersån. Trädgården stod den tiden i sin fägring, fågelbär, bigarråer och klarbär voro mogna, även vinbär och krusbär dugde att äta. Så när kusinerna kommo, var det att ta dem med ned och upp i var sitt träd för att äta bär. Så lekte vi Kasta ring samt Sista paret ut och hade så roligt. Sist på kvällen serverades en supé, som var allt väl kraftigt tilltagen, åtminstone för oss barn, som ätit bär hela eftermiddagen. De äldre höllo väl till godo. Efterrätten försakade vi barn aldrig. Den bestod nästan alltid av "giftas" i stora geléskålar. Vispad grädde med någon sorts sylt eller bär i, samt rån eller bigarråer till. Någon gång fingo vi munkar med sylt till.

På vintern var det s.k. julkalas hos släktingarna, men även i andra gårdar, som i prostgården, hos Ericssons i kyrkbyn, Anders Larsson i Hässelby med flera Alla dessa ställen voro familjerna bjudna med små och stora och det var massor av familjer och alla hade barn. I prostgården hade de många barn själva. Vi knäckte nötter i dörrarna mellan rummen i prostgården och lekte så många sorters lekar. Minns att jag snurrade sönder en pianostol. Ingen förebrådde mig för den saken, man jag själv skämdes mycket över olyckan. I Yllesta hade vi särskilt roligt, ty kusinerna hade en riktigt liten lekstuga, möblerad med allting smått. Spis, bord och stolar och byrå samt kokkärl, servis och dockor, som bodde där. Hur underbart vi tyckte att det var att leka därinne. I Yllesta träffade vi kusinerna på fasters sida, Säby-barnen som vi kallade dem.

Hilda var jämnårig med mig och Anna något år yngre samt Karl, som var äldst av dem. Hilda blev förlovad med en präst, men hon dog innan de hunno gifta sig. Det blev en stor sorg både för fästmannen och föräldrar, syskon och släkt. Hos Anders Larsson i Hässelby var det i mitt tycke finast. De hade en trappa upp en stor salong med kristallkrona och lampetter av kristall samt stora speglar. Vi och släktingarna hade bara ett förmak, som var det finaste rummet. I Hässelby hade de en enda son, som hette August och som skulle ärva alltsammans och bli mycket rik. De äro nu borta allesammans både föräldrar och barn. Även i Viby var det stora kalas, som vi barn fingo vara med på. Där voro de tre kusinerna Karl, Gustaf och Elin samt deras kusiner på fasters sida två flickor, så även där funnos lekkamrater. Karl har egendomen nu och är gift samt har två söner. Gustaf är gift och har en egendom och bosatt i Hässelby.

Elin blev gift, men dog något år efter sitt giftermål. Hon var en gudfruktig och uppoffrande kristen, som gick hem till Gud. På vintrarna åkte vi kälke och skridsko på ån samt på ruddammen och fluka, som kunde svälla ut på vintrarna och bli en liten sjö. Även Frössvi och Åby-bäcken blev bred som en å på vintern, när den frös så var det en fin skridskois, vi kallade en vattensamling bakom logen för fluka. Där hade vi en slängkälke, som vi hade så roligt med. Min yngsta bror Karl, som var 5 år yngre än jag lekte tillsammans med oss på isen och i kälkbackarna.

När jag slutat skolan och blivit konfirmerad, fick jag rycka in i arbetet på gården och i hemmet på allvar. Min syster var då borta från hemmet. Min bror Lars hade nämligen flyttat till By socken i Dalarna. Far hade hjälpt honom att överta och arrendera ett officersboställe i Fullsta, så min syster skulle först i början hushålla för honom. Meningen var att han sedan när allt var i ordning skulle gifta sig med sin kusin Frössvi-Lovisa. Det var ett vackert ställe vid By-sjön, som han övertog med yttre och inre inventarier, kor och hästar och statarfamilj, som skötte ladugården. Föräldrarna skaffade dit mat och allt som behövdes, sängkläder och linne gjordes i ordning åt honom och sattes i gång åt honom. På sommaren 1885 var jag och hälsade på mins syskon däruppe och var där bra länge. Vi blevo bekanta med många av bönderna däromkring och voro bjudna i många hem. Vi kommo att vara tillsammans med en mjölnarfamilj Blom i Rossö kvarn, som hade ungdom. Deras äldsta son Wilhelm var ute och rodde oss på Bysjön i sin vita eka "Fröglin" ofta. Det fanns inte en holme i Bysjön, som vi ej besökt och plockat blommor på och lekt på. Wilhelm Blom och hans föräldrar voro gudfruktiga och hörde till metodisterna. Sju år längre fram i tiden blevo Wilhelm Blom och min syster Mina gifta. Så den bekantskapen blev varaktig. Har flera glada minnen från den sommaren. Första maj voro vi hos en familj Vestling eller Vestholm och rörde ägg. De hade två flickor, som voro i Lars´ ålder. Den yngsta, Karolina, hade nog inte haft något emot att bli svägerska till oss. Även Lars tycktes ett tag ej obenägen att bli måg hos dem. Ungdomarna i gårdarna däruppe voro mycket exemplariska emot Kolbäcksungdomen. De unga pojkarna hade bildat en s.k. diskussionsförening, så de gingo ofta tillsammans för att byta tankar och diskutera saker och ting. De voro absolutister, rökte ej och begagnade ej käpp. Systrarna till dem fingo vara med på deras möten och min syster och jag blevo även inbjudna att höra på. Så dracks kaffe eller saft med kakor och ibland bjöds det även på riktig mat i de gästfria bondgårdarna.

Till midsommar kommo kusinerna från Yllesta, Viby och Frössvi upp till Fullsta för att hälsa på oss. De åkte i en s.k. sharabang med två hästar, en bred vagn med klädda soffor på sidorna så minst 4 personer fingo rum på en soffa och två på kuskbocken. Lars fick telegram att de skulle komma så de fingo bråttom med att göra i ordning mat och kaffebröd mer än vanligt.

Vi gingo till en fröken, som gick under namnet "kockeflicka" för att få hjälp med tillredelserna för vårt främmande, som skulle komma. Vi fingo hjälp, så vi städade, bakade och kokade, så när kusinerna kommo fram sent på kvällen hade vi i ordning åt dem. Det var en rolig midsommar. De stannade bara ett par dagar så reste de tillbaka hem igen. Även minns jag, att missionsförsamlingen hade möte på en stor loge hos våra grannar, så jag och min syster voro med och hörde på där. Det var mycket folk med och jag kände mig gripen av predikan och sång. Ej kunde jag ana då, att 50 år fram i tiden, min son Olof med familj skulle bli bosatt i den trakten som rektor vid en folkhögskola för ungdomen och att jag än en gång skulle få återse bygden som vi syskon levt så intensivt med i en liten tid.

Det blev ingen förlovning mellan Lars och kusin Lovisa, som föräldrarna på ömse håll hoppats den midsommaren. De blevo båda gifta på var sitt håll längre fram i tiden. Det gick ej heller så bra för Lars med egendomen i Fullsta, så när arrendeåren voro gångna fick någon annan överta arrendet och Lars och Mina flyttade hem igen. Min konfirmationstid för kontraktsprosten Tägtström lämnade inge djupare minnen efter sig. Det var en i alla avseenden aktningsvärd familj om ej andlig sådan, som kunde leda de unga till levande tro på Kristus. Han var en personlig vän till min far och familjerna hälsade på varandra emellanåt.

Vi konfirmationskamrater hade det trevligt tillsammans. När vi skulle gå fram eller stå på gången, som det hette när konfirmationen var avslutad, så samlade vi ihop en penninggåva till prosten, som de gåvo mig i uppdrag att överlämna. Det var ju en viktig händelse för mig och jag kände mig blyg och osäker när jag skulle säga några ord till tack från oss alla. Vi blevo alla bjudna på kaffe och kakor i prostgården sista gången. Så var det att klä i kyrkan till avslutningen. Vi hade plockat massor av blommor och ifrån vårt hem hade far skickat med häst och skrinda samt en dräng, som skulle hämta björklöv till att klä med. Det var för oss unga ett stort nöje att klä kyrkan fin. Till konfirmationen fingo vi nya kläder helt och hållet ifrån fötterna till huvudet. Jag fick till och med en parasoll av svart siden med rött foder satt en psalmbok med guldsnitt och mörkröda skinnpärmar. Jag var ej litet glad över dessa båda fina saker och alla de nya kläderna, som far och mor givit mig. Först kommo pojkarna två och två.

För att jag var lång fick jag och Elin Hedson gå först bland flickorna in i kyrkan. Det var ju högtidligt, men jag kände mig andligen oberörd och jag förebrådde mig själv därför.

Konfirmationen var liksom porten ut från barnens värld ut i världen och livet bland de stora.

En tysk teolog Emil Schade, som vistades vid Sörstafors hos disponent Moss sade just något i den vägen på sin brutna svenska till mig. Vi voro som vanligt tillsammans en samling ungdomar på söndagseftermiddagen i Frössvi efter konfirmationen. Schade samtalade gärna med mig och han frågade och jag lärde honom många svenska ord. En gång kallade Schade mig "sin räddande ängel". Kanske jag indirekt hjälpte honom att ej supa sig full som de andra unga männen gjorde den gången. Syskonen och kusinerna skämtade med mig alltså att jag nog skulle bli kyrkoherdefru i Tyskland med tiden.

Ofta kommo Sörstafors-kontorsherrar hem till oss för Lars skull och då var Schade med och han sällskapade gärna med oss flickor. Det ansågs på den tiden mycket hälsosamt att dricka så kallad mjölkbrunn för all slags sjukdomar särskilt för lungsot. Att gå till ladugården och dricka mjölken varm med det samma den blivit mjölkad. Det var helst i ladugården med dess luft, som ansågs hälsosam. Sörstafors-kontorsherrarna skulle stiga upp tidigt och gå till Näs för att hinna till mjölkningen kl. ½ 6 och 7 på morgonen. De tröttnade snart att gå upp så där tidigt och kommo i stället på kvällarna. Moster Blomstrands enda barn Amanda var hos oss en sommar för att dricka mjölkbrunn. Hon blev tillfälligt bättre efter kuren, men så blev hon sämre igen och dog helt ung, 22 år gammal.

Min äldste bror Lars hade utom sin skoltid i Köpings pedagogi gått på Tärna folkhögskola samt därefter i Lista lanthögskola strax utanför Köping, innan han arrenderade Fullsta. Efter hemkomsten vistades han i hemmet och hjälpte till med jordbruksarbetet hemma samt var en tid hos Viby-farbror och hjälpte honom med skrivning och bokföring samt arbete på gården. Min syster Mina kom till kyrkoherde Glanzbergs i Berghammar samt därifrån till kyrkoherde Erikssons i Virsbo för att gå frun tillhanda som det hette. Hon var förlovad med Vilhelm Blom då. Jag var då hemma tillsammans med föräldrar och bröder. Min yngsta bror Karl var jag varmt fästad vid, även min äldsta bror Lars hade jag som barn beundrat och sett upp till.

När han kom hem från skolan under ferierna, var jag så glad, så jag sprang omkring och sjöng: "Min Lars, min Lars kommer hem". Han retades ju med oss yngre syskon, så ibland voro vi allt osams också. Han brukade sjunga: "Elin är ett riktigt leben, bäst hon går så spänner hon sitt skenben". Jag svarade då: "Lasse, kobasse kör kalvar i bås o.s.v." Dessutom fick jag alltid heta lintotten för jag hade så ljust hår. Karl var yngst och allas kelgris, dessutom var han alltid mycket snäll. Vi flickor lärde honom sjunga: "Vet mamma när jag gick en dag med nötter i min ficka till skolan just, så mötte jag en liten, liten flicka o.s.v." Den sången och även andra fick han sjunga, när det kom främmande. Så kunde han hoppa på klackarna på något lustigt sätt, som roade oss och våra gäster. Far hade köpt oss ett gammalt taffelpiano att spela på innan vi började skolgången i Köping, där vi fingo undervisning i pianomusik av direktör Löthner. Min syster Mina var skickligare än jag att spela piano. Hon fortsatte även att ta lektioner i musik sedan hon kom hem från Köping, än för fröken Emma Åhman, än för klockarens dotter i Kolbäck, som spelade som en ängel sades det. Det var alltid när vi hade besök och gäster i hemmet, som vi skulle spela och sjunga: "Flyg, sångens ljuva, milda duva, flyg. Dig till ditt hjärtas tärna smyg. Flyg fri som lärkan i den gröna sal allt med en hälsning från den djupa dal. --- En främling satt jag där och hörde nyss, hur lilla fjäriln tog en glädjekyss utav en ros, mitt hjärtas älsklings val. Det är ju kärleksfullt i djupan dal. --- En fågel hörde jag, som sjöng så ömt, den samma sång jag i min barndom drömt. Det var helt visst en liten näktergal, som byggt sitt slott i djupa dal. --- Till sist jag hörde silverklockors ljud. De stämde upp en bön, en sång till Gud. De stämde upp mång tusen toners tal. Det är ju andaktsfullt i djupa dal." Den sången tyckte Frössvi-farbror så mycket om, så han brukade säga till min syster: "Sjung om sångens ljuva, milda duva". Men vi sjöng även "Lugn vilar sjön" samt en annan "Mellan skogar och sjöar och dalar och fjäll, där ligger mitt lugna och trevliga tjäll o.s.v.", "Vid egen härd, när brasan sprakar på spiselns häll o.s.v." samt våra folkvisor och marscher. Det spelades piano och sjöngs mycket bland ungdomen på 1880-talet, även om det dansades och spelades kort samt dracks, mest punsch i hemmen och på restaurangen. Kan ej påminna mig några offentliga dansbanor, som finnes här och där i landet numera.