Biskop Carolus Carlssons (1680-1708) hustru Margareta Adlerberg, dotter till ärkebiskopen Olof Svebilius, avled 1688. Påföljande 14 mar anhöll biskopen i domkapitlet om gravställe. Han erbjöds rådman Johan Olofssons änkas plats framför södra kordörren och accepterade, sedan änkan förklarat sig villig byta mot en annan grav norr om högkoret. Gravhäll anskaffades icke. Däremot uppsattes på väggen ett av den tyskfödde stockholmsskulptören Daniel Kortz i utfört stort epitafium. Längst ned ligger på sarkofagen en bild av DÖDEN, som i sin hand hållit en skrift med orden "Memento finis" (Kom ihåg slutet). Därovan sitter två kvinnor med bok, ankare och brinnande hjärta (tro, hopp och kärlek). På nästa plan finnas två stående änglar, den ena hållande en nedåtvänd fackla (livets utslocknande) och den andra palmkvist och krans, symboliserande livets seger över döden. Mellan dem en oval med inskriften CHRISTUS MINI VITA. MORS LUCRUM (Kristus är mitt liv. Döden är min vinning). Ovalen krönes av ett bevingat timglas påminnande om tidens flykt samt överst den uppståndne Kristus, dödens besegrare. Under personalietavlan sitter på katafalken tre medaljonger med inskrift: 1:o Haereditas fidelium praeclara (De trognas arvedel är lysande), 2:o Verbum Domini manet in aeternum (Guds ord förbliver evinnerligen) och 3:o In silentio et spe servabimur (I stillhet och hopp skola vi bliva frälsta). Inskriften lyder i översättning:

Epitafium över det odödliga minnet av doktorn och biskopen i Västerås Carolus Carlsson.

"I Kalmar stod hans ärofulla vagga och den staden såg även hans överdådigt livfulla ungdomstid. Uppsala, du som gjorde denne och gör flere i världen berömda för fromma seder, vid din läroanstalt undfick han även sedernas och studiernas förfining. Kungahuset och Stockholm stodo häpna, när den lärde vältalaren i ord klädde Guds himmelska rådslut. Därpå, du Aros, styrde han ditt stift med helgade lagar i råd och dåd. Hos denne fanns fromhet, sedligt allvar, lärdom, tro och en manlig kärlek till den rätta läran. Detta hade gjort honom värdig doktorstiteln, kär för det hulda fäderneslandet och dess sanna furstar. Denne berömde Carolus Carlsson lät under denna gravsten lägga sina kvarlevor till att uppstå på den yttersta dagen. Han ville förvisso, att hans hustru i graven skulle bliva förenad med honom till två ädelborna älskande. Margareta Adlerberg var hans första hustru, därefter Catharina Bröms, som överlevde honom, bäggedera lyckliggjorda med välartade ättlingar. Med dessa får såväl släkten Cederström i evärdlig blomstring sin berömmelse liksom biskopen genom ädelborna efterkommande. Hos prästerskapet i Västerås skall hans namn leva, så länge som man där kan påstå, att de knappast haft sin like till denna Carolus.

Andreas Olavi Rhyzelius skrev detta, domprost i Linköping."

Född 1642. Biskop 1680. Doktor 1693 den 3 mar. Dog 1708 den 14 apr.

I graven blev förutom biskopens första hustru även han själv nedsatt. Däremot torde icke hans andra hustru (död 1735) ha jordats här, eftersom graven 1733 genom köp övergick till överste Natanael Franckenheim på Kävlinge i Dingtuna [Dingtuna socken]. Att köpet kommit till stånd berodde på att dennes svärmor var biskop Carlssons dotter Catharina, adlad Cederström, gift med assessorn Peter Johan von Bysing på Bysingsberg i Dingtuna. Catharina blev gravsatt där (1739) jämte mågen, överste Franckenheim (1742), dottern Christina Elisabet von Bysing (1780) och deras 4-årige son (1733) samt tre ogifta döttrar (1803, 1805 och 1806). De Franckenheimska gravstenarna, av vilka kapten Sam Lidman lånade en, förvarades vid inventeringen 1867 i materielboden och försvunno troligen då denna revs 1894.

Vid omläggningen av kyrkgolvet med plansten 1814 beslöts, att de i mittskeppet befintliga Moraeiska och Tillaeiska gravarna, för vilkas framtida underhåll betalats, skulle flyttas till de två biskopsgravarna, Brodinska och Carlssonska, som "hemfallit till domkyrkan", den senare troligen därför, att den Franckenheimska ätten, som då var utdöd, icke kunde vårda graven.