Så skrev författaren Sven Lidman om resultatet av sin omvändelse i mar 1917, en händelse som skakade om det litterära etablissemanget i Sverige. När Lidman några år senare anslöt sig till den unga och hårt kritiserade Pingströrelsen var det ännu fler som höjde på ögonbrynen. Hade Lidman blivit sinnesförvirrad? Var han manipulerad? Hur kunde det gå så här?

Sven Lidman föddes 1882 i Karlskrona [Karlskrona stadsförsamling]. Fadern Nils Rudolph Lidman [Rudolf Lidman] var tullkontrollör och modern Olga Elisabeth Carolina Wolff [Olga Wolff] skötte hemmet. Makarna hade gift sig 1873 och var bosatta i Karlskrona. Pappan kom på kant med personal och kunder och tvingades flytta till Helsingborg. Sven var ett godmodigt och brådmoget barn och i stort hade han en lycklig barndom i alla fall till puberteten. 1889 dog hans pappa och Sven levde ensam med mamman som var hans kamrat. Farbrodern Sam [Sam Lidman] fick vara fosterfar och han var en sträng uppfostrare men gav tillbaka intellektuell stimulans. Sven Lidman blev bortskämd och mamman månade om honom mer än om systern Elsa [Elsa Lidman] som var 8 år äldre än Sven.

Sven tog studenten i Norra Latin i Stockholm och 1900 kom han till Uppsala för att studera juridik. Han var mycket intresserad av flickor och erotiken hade stort utrymme i hans tankar och liv. Han inledde många förbindelser med olika kvinnor och hade en omättlig kärlekslust. 1901 tenterade han i historia, statskunskap och filosofi och senare tenterade han i nationalekonomi.

1901 ryckte han in i militärtjänst i Linköping. Han hade klen fysik och presterade ganska svagt i sin tjänst. 1903 fick han ändå reservofficersexamen.

Nu började på allvar Svens författarbana. Han hade under studietiden skrivit dikter med starkt erotiskt innehåll. 1902 skrev han en samling berättelser under titeln Krigsmän som blev hårt kritiserad. 1904 kom hans första diktsamling Pasiphae som gavs ut på Bonniers. Den blev uppmärksammad genom sitt erotiska innehåll och nu kom poesin slag i slag, 1905 Primavera, 1906 Källorna, som blev hans genombrott och 1907 Elden och altaret. Grundtemat i alla dessa är kvinnan, kärleken och erotiken.

På det personliga planet fortsatte Sven Lidman sina kärleksaffärer med flera kvinnor, men 1908 gifte han sig med Karin Thiel. De fick ett barn, men läkaren tvingades stycka barnet för att få ut det. Sven såg i detta något slags förbannelse. 1910 började Sven på sin romansvit om familjen Silferstååhl och det blev fem romaner om den familjens öden och äventyr. 1905 har unionsupplösningen mellan Norge och Sverige skett och Sven Lidman lät sin huvudperson i romanerna, Thure-Gabriel, planera att mörda kung Oscar. I Norge blåste det upp en strid och man kritiserade häftigt Lidmans beskrivning i romanerna.

Äktenskapet med Carin var stormigt, det uppdagades att hon hade en förbindelse med en annan man, och 1916 upplöses det och Sven blev ensam. Han läste Thomas a Kempis bok Om Kristi efterföljelse och han fick kontakt med Pehr H Norrén, en finlandssvensk som han diskuterade religion och livsåskådning med. Sven sökte nu en ny vändning i livet.

Lördagen 17 mar 1917 hade Sven Lidman en religiös upplevelse. Han hade haft besök av Pehr Norrén och när denne gick blev han ensam. Han berättar: Nu är det definitivt slut, sa jag till mig själv. Nu finns det ingen fortsättning längre. Jag hade bara en enda känsla där jag satt hopsjunken i min gamla länstol: Ack, att den där gubben som sopar ihop alla förspillda och trasiga, ödelagda liv på sin sopskyffel - ack, att han ville komma och sopa upp mig, så att jag fortast möjligt fick komma härifrån. Då började han skriva en dikt, något han inte gjort på ett år.

Han skriver: Lär mig Gud i Dina händer lämna livets små och stora ting, taga sorgen som du sänder, som en plogbill, vilken vänder hjärtats hårda åker kring. Så skrev han flera strofer och han grät medan han skrev: Hem till Gud, hem till ditt hus, själen till Din urelds ljus nu från mörkret återvänder. Lång var färden, tät var dimman, hemsk den långa ångesttimman djupt i kvalens syndaländer. Brus i bruset av Din viljas vind - ljus i ljuset - av din klarhet blind, sjunker jag i tårar till Din fot, för att fri från skräck och fri från fruktan, taga straff och taga tuktan ödmjukt tigande emot. Han berättar: Medan jag skrev den sista strofen skedde det en sällsam förvandling: hela min varelse förvandlades. Min blå kavajkostym var av ett ljust silverskimrande stoff. Mina händer var ljusa, mina fingrar som höll reservoarpennan var som ljuslågor medan jag skrev de sista versraderna. Och när jag reste mig från skrivstolen och gick ut på golvet var jag helt och hållet ljus - klädd i ljus - förvandlad till ljus: ett levande ljus.

Sven gjorde nu många andliga upplevelser och han fortsatte att skriva. 1918 skrev han sin kanske mest kända psalm: O, salighet, O gåtfullhet, O Kristi törnekrona och han sökte sig till olika kristna gemenskaper bland annat till Blasieholmskyrkan i Stockholm. Han läste Bibeln intensivt men också kyrkofäder och mystiker, Thomas av Aquino, Bernhard av Clairvaux, Heinrich Suso och Jacob Böhme och skrev romanen Huset med de gamla fröknarna 1918. Han träffade Brita Otterdahl och 1920 gifte de sig och bosatte sig i en lägenhet på Kammakargatan [Kammakargatan 29].

Den engelske predikanten Smith Wigglesworth besökte Stockholm och Sven Lidman gick på mötena. Där träffade han Lewi Pethrus för första gången och visade ett intresse för den starkt växande Pingströrelsen. 1921 fick han en inbjudan av Pethrus att vara med på Kölingaredsveckan och där döptes han i sjön Stråken och dopförrättaren hette Hjalmar Bergman. På vägen hem upplevde Lidman sitt andedop på en parkbänk i Norrköping och fick tala i tungor. Han berättade senare att våg efter våg av lycka genomströmmade mig, och jag blev allt sällare, under det att min ande jublade på okända ord. 1920 skrev han romanen Såsom genom eld där han beskriver sin omvändelse.

Nu fick Sven byta umgänge och vänkrets och han blev predikant i Filadelfiakyrkan i Stockholm, men också i hela landet. Han översatte 1921 Augustinus bekännelser och 1922 utnämndes han till medredaktör för Pingströrelsens tidning Evangelii Härold. Hans predikningar stenograferades och kom så småningom ut i bokform. Hans predikokonst var unik, han blandade Bibeln, litteraturen, historien och aktuella händelser på ett säreget sätt och han drog mycket folk vart han än kom. När han blev chefredaktör för Härolden får han ytterligare en plattform för att föra ut budskapet.

Familjen växte och Sven och Brita fick flera söner och döttrar. I Pingströrelsen uppenbarades spänningar av olika slag bland annat den så kallade Franklinstriden, som utvecklades till en maktkamp mellan A P Franklin och Lewi Pethrus. Frågan handlade om de fria församlingarnas vara eller icke vara. Lidman tog parti för Pethrus, men såg att andra som inte var lojala mot pingstledaren fick gå. Så var det bland annat för pastor Alfred Gustavsson.

En stor kris seglade upp 1941, när Svens dotter Ulla [Ulla Lidman] gifte sig med prästen Anders Frostenson och lät döpa sitt nyfödda barn [Sven Frostenson]. Detta sågs inte med blida ögon av Pethrus och Filadelfias ledning och Ulla uteslöts ur församlingen. Sven tog mycket illa vid sig och sa upp sig som redaktör för Härolden och han lämnade äldste- och diakonkåren i Filadelfia.

1940 hade Lewi Pethrus hastigt rest till USA utan närmare förklaring och han stannade 7 månader. Lidman tolkade detta som feghet och krisen mellan honom och Pethrus djupnade under hela 1940-talet. 1948 kulminerade den och Lidman uteslöts ur Filadelfiaförsamlingen 1948. Han gick ut i pressen med sin version av konflikten och brytningen med pingstledaren blev total. Lidman blev medlem i Östermalms fria församling. 1949 skrev han boken "Resan till domen" [Natur & Kultur, 1949] som är en svidande kritik av Lewi Pethrus, hans ledarstil och handlande.

Det dröjde ända till 1953 innan de båda kunde mötas igen och då skedde något av en försoning mellan de två. Efter det besökte Sven Lidman Filadelfiakyrkan vid några tillfällen.

Sonen Sven Jr [Sven Lidman] uppmanade fadern att skriva dennes självbiografi och under åren 1952-1957 kom fyra självbiografiska böcker ut, "Gossen i grottan" [Natur & Kultur, 1952], "Lågan och lindansaren" [Natur & Kultur, 1952], "Mandoms möda" [Natur & Kultur, 1954] och "Vällust och vedergällning" [Natur & Kultur, 1957]. Lidman fortsatte att predika, skriva i olika tidningar och tala flera gånger i radio. Han fick också läsa döttrarna Ullas och Evas [Eva Lidman] barndomsminnen och sonen Sam [Sam Lidman] skrev också flera böcker. Sven Lidman fick 1943 De Nios stora pris och 1954 fick han Wallinpriset.

1960 dog Sven Lidman och han blev begraven i Linköping. Bokförläggare Tor Bonnier besökte Lidman på dödsbädden och då lär denne ha sagt: Fiasko, fiasko, fiasko, fiasko. Det var hans egen sammanfattning av livet. Idag är det många som inte ser hans liv som ett fiasko, utan som något som fortfarande medför välsignelse.