Följande text är alltså författad av Helny Wolff (1858-1942), gift 1879 med Johan Lidman (1840-1905), och handlar om deras barn Carl Lidman (född 1887), Birgit Lidman (född 1891), Sigrid Lidman (född 1893) och Ebba Lidman (född 1894).

Texten är författad 29 jul 1895 och eftersom sonen G-A Lidman föddes 1895, det vill säga följande dag, så måste Helny Wolff vid tillfället ha varit höggravid. Platsen där texten författades borde därmed även ha varit i hemmet på Kommendörsgatan 29 där även G-A Lidman föddes.

Carl, Birgit, Sigrid, Ebba

Älskade, älskade barn!

Jag har så många gånger tyckt det vara ledsamt att ej alls veta något om min egen barndom. Först när man blir äldre intresserar det och min mamma dog då jag nyss fyllt 16 år [Josephine Hulting, död 1874] och ingen annan än en mamma kan berätta med verklig kännedom om barnen. Snart är jag kanske icke mer och jag vill därför i några korta drag berätta Er hur jag uppfattat Era små sinnen ehuru Ni ännu ej hunnit långt i verlden. När Carl föddes voro vi så oerfarna och okunniga i hur barn skola skötas. Han skrek alldeles förfärligt de första veckorna troligtvis fick han för litet mat. Sedan blef han emellertid så lugn och snäll. Vi vägde honom hvarje vecka och han ökade så mycket. Blef stor och vackrare för hvarje dag. Innan 6 månader hade han tänder. Hän började tidigt tala och visade sig vara en begåfvad pojke. Han sof ovanligt mycket. Hela nätterna samt dessutom ända till tre timmar om dagarna. 9 nov 1888 stod jag på qvällen i köket för att se till och skumma buljong som vi skulle ha till middag följande dag då vi bjudit herrfrämmande. Lilla Carl sprang omkring i våningen. Jag hade nyss lyft utaf spisen hans kokande mjölk och hällt upp den i en kopp. ett nu hör jag ett förfärligt skrik. Carl hade dragit den kokheta mjölken öfver sig. Det var förfärligt kvad han led. Johan ryckte af honom kläderna men skinnet följde med. jag slog olja öfver honom. Läkare telefonerades efter, men ingen tycktes vara hemma till slut lofvade de på polisvaktkontoret att ställa om en och Johan fick på apoteket kalklinement. Pojken var dock nästan vild af plågor. Hela halsen och bröstet var ju brändt. Äntligen kom en läkare Robert Lönnberg. Han sade först Är en tredjedel af kroppen bränd så lefver han intet. Det var gräsliga ord för mig. Han ordinerade, slog på vadd det han hade i flaskan och band om kroppen. Det stillade Carls plågor det måste jag medge ehuru läkaren ej alls ingaf mig förtroende. Följande dag kom han tillbaka och ryckte dän allt bandage. Såret var ju öppet, blod flöt och Carl skrek så jag trodde han skulle dö. En dag derefter kom han och gjorde samma manöver samt slog karbol på vadden i oerhörd mängd. Carl hade redan då blifvit så klen så att han knappt orkade skrika ehuru man såg hur ansiktet förvreds av smärta. Ingenting ville han äta och intet sofva. Doktorn ordinerade då att taga in men det kräktes han upp. Ansigtet började bli blåblekt kroppen däremot rödbrun och som het sand mot de nedre delarna. Då ordinerade doktorn ett pulver, men då lohan ville att vi skulle ge Carl det sade jag nej. Jag lack en sådan bestämd känsla utaf att gaf jag gossen det vore det amma som döden. Jag kände det som om han ej skulle kunna lera i alla fall. Gå till professor Medin Jr han så veta vi åtminstone mea oss sjelfva att vi försökt allt - (när han en gång var borta) tänkte jag inom mig. Johan vägrade ett tag - såg på Carl hvars hufvud just då helt slappt föll ner mot kudden och skyndade sedan i väg. Efter en stund kom han tillbaka och sade. "Medin kommer så fort han kan, här är salfva som genast måste strykas på och det gamla tagas bort, gossen är förgiftad" - Jag måste lyda och rycka af honom bandaget. Medin kom, fick del af allt som ordinerats. Då han fick se sista receptet reste han sig upp "Har gossen fått in detta också så kan han ej räddas det är ju en dosis för en båtsman," - "Nej, nej ropade jag glad jag gaf honom det aldrig." Nå Gud ske lof. - Sedan kom Medin i en månads tid hvarje dag och skötte Carl. Den första tiden kloroformerades han för att han ej skulle känna plågorna vid omläggningen men sedan kunde han vara vaken. Medin var så öm och snäll och Carl var ej alls rädd för honom. Deremot var han gräsligt rädd för doktor Edvard Petterson som egentligen var vår husläkare, ehuru han olycksqvällen ej kunnat anträffas. Först vid Jultiden var Carl så kry att han kunde springa 'uppe och först följande år den 26 jun föll sista sårskorpan af. Men då, vi voro öfver sommaren hos en bekant (Helny Appeltoft sedermera Sandberg) vid Nisshyttan i Dalarna bröt hans bråck plötsligt fram sent en qväll. På natten fick vi läkare. Carl var rysligt sjuk, men jag fick in det strax innan läkaren kom till hans stora förvåning. Sedan fick Carl bandage, men det har dock varit framme flera gånger. Detta nu om hans plågor. Messling och scharlakansfeber har han också genomgått men Gud ske lof lindrigt. Eljest är han ett friskt barn. Han har vuxit oerhört fort och har alltid sett ut att vara mycket äldre än han är. Ovanligt lydig och mild var han som liten. Pålitlig som guld. Både jag sag detta får du ej röra så kunde jag vara säker om att om han så var ensam så rörde han det intet. "Nej nej brukade han säga sjelf när han kom i närheten af det som var förbjudet. När han började tala hade han många träffande uttryck. En fjäril som han såg första gången kallade han för en "fågelbit". En gång då jag låg och läste en tidning på morgon och Carl låg och pratade svarade jag på måfå ganska mycket till slut hörde jag Carl säga för sig sjelf "Gode Gud gör Mamma snäll så att hon hör hvad jag säger." Sådana små historier skulle jag kunna berätta många, men det skulle nu bli för långt. Han har emellertid tills data varit en lydig pålitlig älsklig och förståndig gosse. Gud gifve att han måtte utveckla dessa anlag och ej de dåliga, ty sådana har jag till min sorg äfven märkt på senare tider. Han vill gerna skryta och prata om saker som han icke vet, men 'i sin inbillning tror sig veta. tte du arbeta bort det älskade lilla Carl. Tänk dig träl för innan du säger något och har du sagt något som du vid närmare eftertanka finner orätt så erkänn det genast o rätta de. Sök att vara uthållig i arbetet.

Birgit har alltid varit en liten skrikig dam. Späd och fin från sin födelse har hon alltid varit söt och näpen, men haft lätt för tårar. Mången gång träffade hon ut mig, men när hon då med sitt öfversvallande kärlekssmek tryckte sig intill mig äfven när jag agat henne så kunde jag intet annat än hjertinnerligt trycka henne till mitt hjärta. Hon är en liten känslig hjertungen. Måtte ej hennes känslighet gå öfver i snarstuckenhet - det vore förfärligt, ty sådana sinnen äro ej sympatiska hvarken för andra eller sig sjelfva. Birgit gick vid 1 år och har i alla sina rörelser behag och spänstighet som en liten kattunge. För att berätta en liten historia om henne sade jag en gång i vintras efter att ha suttit hela dagen och sytt vid fönstret och Birgit sprungit omkring och lekt och "låtsat" än det ena än det andra. Nu måste mamma gå ut ett ärende och nu skall Birgit leka lika snällt när Mamma gått - Nej ej gå - Birgit satte genast till lipen. Men Birgit lilla, sade jag, låtsa nu att Mamma sitter qvar der på stolen fast mamma är ute på gatan - "Nej, Mamma lilla sitt där på stolen och låtsa att du går ut på gatan" fick jag till svar. Hon är ett sällskapligt och kärlekstörstande barn måtta hon bara kunna lägga band på sina känslor den rara tösen.

Sigrid var mycket snäll som liten. När Carl fick se henne första gången såg han så förvånad ut. Nå hvad säger Carl till sin lilla nya syster sade jag. Harr lutade sig helt allvarligt ned kysste henne på pannan och sade "Måtte du ej bli så skrikig som Birgit varit." - Jag tyckte att det var riktigt rörande och vår Herre måtte ha hört den bönen. ty Sigrid var mycket snäll. Hon var storväxt, redan från födelsen och har alltid hållit sig tjock och dugtig. Hennes ögon och leende ha från hon började le varit strålande. Ett hjertegodt barn trygg och säker, men gränslöst bortskämd af sin barnjungfru Maria von Dahn som vi haft öfver två år i tjenst. Att Sigrid fortfarande kan vara så snäll som hon är riktigt märkvärdigt, ty Maria är som en furie om vi skulle våga tillrättavisa Sigrid eller om hon ej skulle få det bästa af allting. Jag har låtit allt detta passera dels derför att Sigrid varit så liten så hon ej tagit skada utaf det - dels derför att iag varit. så klen dessa sista år så jag har ej orkat med barnen ensan och Maria som sköterska är pålitlig och plikttrogen. Sigrid är den af barnen som är mest komiskt anlagd samt äfven den som har det bästa hufvudet tyckes det mig nu. Men det är så föränderligt.

Ebba den hittills yngsta är nu endast 1 år - hvad skulle jäg kunna berätta om henne. Det är ej mycket och dock är hon n:o 1 af barnen här och jag höll på att, säga af barn på jorden, ty något snällare och englalikare kan ej finnas. Allt ifrån sin födelse har hon visat sig tålig tyst och nöjd. Aldrig skrikit hvarken natt eller dag. Nu är hon glad och börjar prata och jollra den första tiden var det något rörande vemodigt i hennes blick och leende, men nu är hon liflig o pigg, men fortfarande bara solstråle och förnöjsamheten personifierad. Alla utan undantag som se henne intagas af henne och mången har undrat att ett sådant barn får lefva. kokt det behöfs väl goda älskliga menniskor också i verlden. Det märkvärdiga är att hon kan vara mitt barn. Att jag som hr så många fel och som har knotat så mycket i min dar har kunnat få en sådan engel till dotter. Sigrid gick vid 13 månader. Ebba är nu litet öfver ett år men går icke alls ännu. Kryper gör hon deremot.

Både Birgit o Sigrid har haft messlingen. Birgit har liksom Carl alltid hållit sig fin o nätt. Sigrid deremot har vådliga anlag att smutsa ner sig o trasa sönder sig - Ja - nu har jag skrifvit helt hastigt bara några drag - de kunna kanske roa Et när Ni blir äldre. Carl och Birgit äro födda på tisdagsmiddagar vid 2-tiden. Ebba en tisdagsmorgon vid samma tid. Sigrid är född en onsdagsmiddag vid 1/2 3 tiden.

Gud signe Er alla. Jag älskar Er så innerligt och Ni skola nog med Guds hjelp blifva bra menniskor hvar och en på den plats han blir satt. Håll alltid utaf hvarandra och sök att hålla tillsammans. Enighet ger styrka och Er Pappa skall Ni älska innerligt han är den ädlaste man på jorden!

29.7.95.

Mamma.