Följande text är författad av Anne-Marie Lidman (1912-2000), dotter till Sven Lidman och Karin Thiel. Systern "Ingrid" kan inte vara någon annan än Ulla Lidman och kontoret på Sveavägen måste vara Albert Bonniers förlag.

6 okt 1929 fyllde jag sjutton år. Två veckor senare, söndagen 20 okt, fick jag polio - eller barnförlamning som det hette på den tiden. Till en början verkade det vara en vanlig förkylning - den enda sjukdom jag kunde relatera den till. Trötthet, stelhet och kanske någon feber. Andra dagen hände något egendomligt: jag kunde inte resa mig upp i sängen. Jag blev förvånad men inte orolig. Till min syster, som jag delade sovrum med, sa jag bara: Jag vet inte vad det är, men jag har glömt den där knycken som man gör när man reser sig upp. Småningom lyckades jag "kullra" mig upp och sätta mig på nattkärlet. Men sen kunde jag inte resa mig upp.

Nu ringdes det efter läkare. Det enda jag minns är att han hade en liten hammare, med vilken han bultade mig strax under knät. På vänster ben saknades reflexerna. Något annat bevis minns jag inte, men nu skulle jag till sjukhus. Ambulansen kom och hämtade. Det gällde Epidemisjukhuset i Sundbyberg. Jag tyckte det var spännande och kände mig litet viktig. Trots allt hade det ju väckt en viss uppståndelse där hemma och ringts hit och dit för att meddela de närmaste. En kort stund hade jag blivit medelpunkten för allas intresse. Nu skulle jag också slippa ??? potatis, plocka bär eller rensa i rotfruktslanden. Jag hade inte minsta begrepp om vad denna sjukdom innebär.

När jag insjuknade var epidemin redan på upphällningen, åtminstone i Stockholms län. Polioavdelningen på Sundbybergs Epidemisjukhus var långt ifrån fullbelagd. Några hade dött, andra hade fått resa hem - till rehabilitering eller kanske till full hälsa. När jag kom dit bestod avdelningen av en sal med några vuxna män och pojkar och en med en helt liten flicka, som jag alltså fick dela rum med. Bara några dagar, för sen blev hon också hämtad hem. En avdelningssköterska och ett biträde var i tjänst De var båda, särskilt sköterskan, mycket vänliga och trevliga. Hon pratade ofta med mig och behandlade mig som en vuxen. Ibland satt hon inne hos mig och vi löste korsord tillsammans. Hon berättade ibland - utan att nämna namn - om patienter som legat där, om märkliga händelser i deras liv. Om en man som hade dött i andningsförlamning, in i det sista oförsonlig mot sin fru, som han hatade. Om föräldrar som kom varje besöksdag och varje gång grät över sitt sjuka - och kanske enda - barn. Allt sådant gjorde naturligtvis ett starkt intryck på mig.

Men allt var inte bara frid och fröjd. Sedan febern gått ned, kom värken. Det var hemskt. Förlamningen ökade också undan för undan. Jag kunde inte vända mig i sängen. Att få kroppen i ny ställning var det enda som lindrade, när det värkte som förfärligast. Armarna kunde jag röra, och en ringklocka hade jag till hands. Jag minns nätter då nattsköterskan väl knappast hade något annat att göra än att vända mig i sängen. Med en sjuttonårings märkliga förmåga till avkoppling somnade jag om varenda gång.

Förlamningen angrep också inre delar av kroppen: tarmsystemet och urinvägarna. I exakt tretton dygn blev jag tappad; det måste ha varit flera gånger om dagen, men hur regelbundet det skedde kan jag inte komma ihåg. Vad jag däremot minns alldeles för väl är lavemangen. De utfördes varannan morgon och var min absoluta fasa. Jag placerades på en specialhink med en sköterska som stöd på vardera sidan - skulle de ha släppt taget hade det blivit katastrof; men naturligtvis var där ingen risk. Hela proceduren beledsagades av stön och skrik och klagan. Jag hämmades ingalunda av vare sig stolthet eller hänsyn.

Ibland skulle jag badas. Det måste vara minst två för att bära mig, sänka ner mig i badkaret och hålla mig fast så att jag inte skulle råka drunkna. Men det var skönt att ligga i det varma vattnet: kroppen blev lättare, den liksom lyftes upp, och jag kunde åstadkomma flera rörelser som annars var omöjliga att utföra.

Någon regelbunden rond förekom inte. En del läkarbesök minns jag emellertid, och i den naturligtvis ganska enahanda, inrutade vardagligheten blev de mest till stimulerande avbrott.

Småningom började en del av förlamningarna att gå tillbaka. Jag kunde vända mig i sängen; för att det skulle bli möjligt ställde man ett slags båge av något böjligt material, som lyfte överlakanet och filten så att fötterna fick fri rörelseförmåga. Jag kunde också häva mig upp på höger armbåga, och de inre organen började sköta sig normalt. Det blev dags att lämna sjukhuset.

Fortfarande fattade jag inte innebörden av vad som hänt. Man är förkyld, eller man får vattkoppor, kikhosta osv., och sen blir man frisk. Jag gladde mig åt att få springa och röra mig som förr - jag hade mycket att ta igen. När syster talade om att det skulle dröja mycket länge, innan jag överhuvudtaget kunde stå på benen, grät jag för första gången sedan jag kom till sjukhuset.

Jag kom till sjukhuset i ambulans, och jag lämnade det i ambulans: Fortfarande låg jag till sängs. Hoppet - denna ungdomens trofasta ledsagare - hade jag ändå inte förlorat. Ganska träget övade jag de nya förmågor till rörelse som kom efter hand. Men hur det kändes att första gången stå upprätt och att ta de första stegen har jag egendomligt nog glömt. Däremot minns jag hur underbart det var att kunna gå omkring, att gå ut i rummet bredvid osv. Det var ett erövringståg i smått. Jag ramlade väldigt ofta, men eftersom jag inte hade några muskler att spjärna med gjorde jag mig aldrig illa. Sen någon måste alltid resa mig upp igen.

Jag minns också hur jag vid jultiden satt i en gungstol och genom fönstret såg traktens ungar bygga snögrotta och åka kälke och sparkstötting, visst blev det väl till stunder av saknad - och självmedlidande.

I jan fick jag komma till Eugeniahemmet. Eftersom jag bara skulle vara där en kortare tid fick jag ligga på sjukavdelningen. (Efter en summarisk läkarundersökning nu kunde jag hjälpligt gå, och med oändlig långsamhet gick jag ibland och hälsade på i övriga salar. Det gjordes ett slags skena åt mig att ha på natten. Den omslöt foten och benet - det gällde det vänstra, det högra hade blivit alldeles bra - och skulle förhindra uppkomsten av s.k. spetsfot; därmed menas att man inte kan böja upp kan foten - resultatet blir då till slut att man inte kan stå på den. Vidare fick jag specialkängor vilka på vänster ben hade metallskenor vilka förde till ett läderbandage runt lårbenet. De gav naturligtvis ett slags gång- och stå-säkerhet - men Gud vad jag hatade dem. De klassificerade mig som en som står utanför ungdomens värld, ungdomens liv, och jag revolterade med alla mina sinnen. Slut med att drömma och tro att allt ordnar sig. Det gör det icke, det gör det icke; man måste kämpa sin egen kamp - ensam, utan hjälp, och mot en värld av okunskap.

Händelsen med kängorna står för mig som vattendelare. Den gjorde slut på min, barnslighet och förde mig in i en ny tillvaro. Naturligtvis sker ingenting så snabbt En process pågår i ens inre, och plötsligt öppnas ens ögon för vad som håller på att ske. Man förstår något som man utan att veta det har förstått en längre tid.

Jag var alltså en invalid, brutalt hade jag ryckts ur den normala världen, ungdomens värld, till ett liv i utstötthet. Så fort jag någonsin kunde gjorde jag mig av med de förhatliga kängorna. Jag gick hellre sämre och ostadigare än att jag redan på avstånd signalerade mitt utanförskap. Jag började avsky min kropp. Vem skulle någonsin vilja röra vid mig? Det vänstra smalbenet skevade, knäet hade fått ett slags bakåtställning, och lårbenet - som nästan helt saknade muskler - sur smalt som på en tioåring. Jag rörde mig med oändlig långsamhet. Det kunde aldrig bli tal om promenader med jämnåriga. Ingen ville ge avkall på sin friska rörlighet och sänka sig till min långsamma takt. Jag minns hur jag gång på gång och med all min kraft sång dunkade huvudet i väggen för att i den fysiska smärtan finna befrielse från min förtvivlan.

Jag minns också mycket väl hur det var att falla omkull och långsamt och otympligt resa sig igen. En gång då det hände stod några unga pojkar en bit ifrån och skrattade åt mitt löjliga beteende. (Jag kan fortfarande med millimeterprecision på en karta peka ut var det hände). Det var inte så jag hade tänkt mig "det första mötets sötma". En annan gång gick jag ut på verandan till den förortsvilla där jag varit gäst några dagar. Taxi för hemresan var beställd, och den mycket unge chauffören stod bredvid sin bil och väntade. Ögonblickligen stramade han upp sig; hans ansikte uttryckte glad förväntan. Så började jag gå nerför de sex trappstegen. Men han var inte längre densamme.

Mitt dagliga liv blev också svårt. Man fordrade så mycket av mig, tog sällan någon hänsyn till min fysiska svaghet. Jag skulle göra rätt för mig, som det hette på den tiden. Mycket som gjordes - eller inte gjordes - och som jag har fått bära följderna av, har känts bittert. 1960 fick jag tillfälle att se den sjukjournal som förts över mig på Eugeniahemmet 30 år tidigare. Där stod det klart och tydligt: Begynnande skolios (snedrygg). Åt detta hade det inte gjorts någonting förrän jag som fullvuxen tog saken i egna händer och sökte mig till anstalter som kunde göra något åt polioskador: tre somrar på Solsundå (Värmdön) på 50-talet följt av tre månadslånga sejourer. Bad Gastein (Österrike) med dess berömda vattenkuranstalter, och slutligen år 1975 en treveckorskur på Mälargården (utanför Sigtuna). I Danmark finns det en mycket berömd kuranstalt som städse kunnat uppvisa goda resultat. Men där fick jag nej vid min förfrågan: man tog bara färska fall. (Mycket klokt: hur skulle det annars kunna bli så många fina resultat?)

Nu kom långa och svåra år. Invaliditeten berövade mig mitt självförtroende. Det hade varit fint om jag fått uppmuntran och stöd. Som barn hade jag haft en stark självkänsla. Nu maldes den sönder. Då hade jag inte lagt på sinnet vad andra tyckte, nu såg jag mig med omgivningens ögon.

"Du skall vara glad om någon vill vara tillsammans med gig"

"Förstår du inte att det är synd om dem som måste se dig röra dig"

"Det är konstigt att du inte blev halt på båda benen - en så dålig moral som du har"

Det var ord som jag inte kunde skaka av mig; de uttalades med stor makt och myndighet. Min stolthet skapade mig ett skydd - ett skal av osårbarhet - ingen skulle få förstå hur jag plågades. Men psykiskt tog jag skada - fast det förstod jag inte då. Plötsliga anfall av oförklarlig kraftlöshet - som efter en långvarig konvalescens - har drabbat mig livet igenom. Dessemellan svåra depressioner. Kanske är det en skada i själva livsnerven, viljan till att leva?

Varför gav du dig inte därifrån? frågar man mig. På film visades en gång några fåglar, som fullkomligt blickstilla, liksom fascinerade, iakttog en orm, hörde dess väsande. Varför flög de inte, hela rymden var ju deras? Skräcken som berövar en all motståndskraft, varje initiativ.

Ingrid, min syster (som jag nämnt någon gång tidigare), var anställd på ett kontor i Stockholm. Det låg vid Sveavägen, inte långt från Adolf Fredriks kyrka. Vi hade tågförbindelse med stan - huset låg ganska exakt 850 meter från stationen. Första gången jag lyckades gå hela vägen tog det c:a 40 minuter, Småningom kom jag väl ner till 30. Dörren till väntsalen var för tung för mig. Jag behövde hjälp att öppna den. Ut på perrongen gick jag inte gärna ensam. Första gången jag gjorde det, hade jag blåst omkull av lufttrycket när tåget körde in på stationen. Nu bestämdes det (jag var då nitton år) att jag skulle söka plats på samma kontor som Ingrid. Först fick jag gå igenom en kurs i maskinskrivning på Bar-Lock-Institutet.

Kontoret där jag småningom blev anställd var inrymt i ett äldre hus, fyra halvtrappor upp och utan hiss. Det var ansträngande, men jag knogade på, fast besluten ett klara mig i livet. Jag hade ju börjat stava på min läxa; ingen ett vädja till; endast på mig själv berodde det om det skulle bli något av mig eller om jag skulle gå under. Inom mig mognade en energi och envishet som jag knappast vetat om. Fortfarande kände jag skammen över mig själv, fortfarande halkade jag och föll - inomhus och utomhus - men jag var fast besluten att aldrig ge mig och lika fast besluten att aldrig låta någon få inblick i hur jag kände det.

Morgnar och kvällar var svårast. Ingrid var morgontrött och ville sova så länge som möjligt. Det kan väl inte ha tagit henne mer än en kvart att komma till stationen. För mig tog det dubbelt så lång tid. Dessutom var det meningen att vi skulle äta gröt och mjölk på morgnarna; jag måste elda i spisen, koka gröten, äta själv och ställa den att hålla sig varm tills Ingrid kom ner i köket. Vintermorgnar hände det att jag halkade på istäcket och måste kravla mig fram ett stycke, livrädd att någon skulle se mig i min ynkedom. Det växte en ångest inom mig - den har aldrig helt släppt taget. Det var en skräck utan något bestämt objekt, en skräck inför livet. Jag kände mig utkastad i världen, ensam i ett öde universum. Stora svarta fåglar - de flög över landskapet, ruvande på att ta mig i besittning. Den smala, gropiga, dåligt upplysta vägen, maktlösheten, omöjligheten att påskynda stegen det allra minsta jag satt i rävsaxen, min kropp var mitt fängelse - det enda jag kunde göra var att' hålla tyst och att inte ge tappt. Vad jag hoppades på vet jag inte. Denna vägsträcka, morgon och kväll, blev en tatuering på själen, lika svår att avlägsna som om den inristats på den yttre huden.

"Människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat"

Till slut blev allt bättre. Jag kom i en ny miljö, man tog hänsyn till mig, här fanns mänskliga, varma känslor. Ingenting ändrar sig över en natt, menyn började, oändligt långsamt; ett återuppbyggnadsarbete som till slut skulle göra mig till en ansvarsmedveten vuxen - från att ha varit, mer eller mindre, ett knippe trasiga nerver. Oändligt långsamt, ja visst. Vare sig det är fråga om en människa eller ett hus: lätt att riva ned, svårt att bygga upp.

Jag slutade min kontorsplats och sökte mig in på seminarium. Som färdig lärarinna lärde jag mig mycket av mina elever - kanske mest indirekt. bland annat detta: det är föga givande att kretsa kring sina egna problem eller intressen; vill man ha kontakt måste man vara öppen för motparten, nollställa sig och lyssna. Vilken underbar värld som öppnade sig för mig. Jag var inte längre utanför, jag var med i livet. Det lilla trånga rike som varit mitt vidgade sig och kunde omfatta andra människors liv och erfarenheter. Och då tänker jag naturligtvis inte bara på mina elever utan också i hög grad på de yngre och äldre människor av alla slag som jag nu lärde känna.

Skamkänslan blev jag emellertid inte kvitt. Kanske har jag aldrig blivit det. Fortfarande kan den sticka upp och få mig att tappa omdöme och förstånd. Då jag var i 30-40-årsåldern var den mycket plågsam. Kvinna - gift - barnlös - vanför - finns det något lägre? Under de åren befästes min känsla av samhörighet med de svarta. Jag minns hur jag klippte ut ett tidningsfotografi föreställande en amerikansk neger som fått tillåtelse att studera vid det lokala universitetet men måste sitta vid en ensam pulpet i ett hörn av lärosalen. Med fotot i handväskan vandrade jag långa irrande vägar och kände det som om jag sög upp hans lidande. Vad en neger än gör - det är förgäves. Jag visste hur det kändes.

Första gången jag upplevde besvarad kärlek gav det mig en mäktig stöt framåt. Det var en mycket ung man, yngre än jag, och det som gjorde det särskilt betydelsefullt var just detta: att han älskade mig med ungdomens naturliga själviskhet. Det var inte en kärlek, fylld av tröst, medkänsla, omhändertagande. Han ville ha mig - alltså var jag åtråvärd. Det blev en förtrollad sommar. Min tilltro till mig själv växte i takt med kyssarna.

Efter (den oundvikliga) brytningen dröjde det några år innan den som med en utnött fras brukar kallas "den rätte" kom i min väg. Vi gifte oss, och förutom den personliga lyckan kände jag mig rehabiliterad. Både medan min man levde och sedan han hade dött var jag löjligt noga med att framhäva att jag var, eller hade varit, gift. Det har tagit obegripligt lång tid för mig att frigöra mig från vad jag tror, att omgivningen skall tycka.

Under våra första år tillsamman blev jag ung för första gången i mitt liv. Jag var som en fågel som sluppit ur sin bur. Vi reste omkring, här hemma och utomlands, utan uppgjorda planer, ivriga på livet som de tanklösaste tjugoåringar. De svåra åren hade lärt mig att känna tacksamhet. Jag kunde inte ta något för givet, allt var ju underverk. Tänk att jag får vara med om det här; allt var obegripligt.

Polio är inte en sjukdom som en gång för alla slår sig ned för att alltid bete sig likadant. De första åren, kanske årtiondena, särskilt om man har tillfälle att genomgå verksamma efterbehandlingar, minskar den i kraft, och man får uppleva fortgående förbättringar: Så var det också för mig tills jag var i 65-30-årsåldern. Sedan kom - först i långsam takt men snart allt snabbare - försämringarna. Det första jag märkte var bristande balans. Det blev allt svårare att gå. Så började jag använda käpp. Tanken på att gå med käpp (som många så förnumstigt uppmanat mig till) hade varit min fasa när jag var ung. Nu vållade det mig inte längre några känslomässigt besvär. Värre blev det när inte ens det hjälpmedlet räckte till. Omkring 1980 blev jag tvungen att gå med rollator. Den första tiden vägrade jag att gå ut. Jag ville inte visa mig för folk. Återigen kände jag mig utklassad. Men också den mindervärdeskänslan gick över.

Polion hade drabbat mig i det vänstra benet, i ryggen och i bukmuskulaturen, samt till en del också i inre organ. Den syndiga skadan - den ojämna, släpande gången - har varit det som mest har karakteriserat mig; det absolut iögonenfallande. Det är också den som gett upphov till mina skamkänslor. Men de svåraste skadorna är de som inte syns för andra. Det känns som att släpa på en kropp som redan har dött till hälften. Förmågan att sätta mig upp från liggande ställning - den där "knycken" som jag beskrev i början - har jag aldrig återfått. Det är ett evigt krånglande varje gång med alla möjliga handgrepp - så svårt att beskriva att jag avstår från varje försök, Faller gör jag inte längre så ofta, delvis beroende på att jag alltid håller i mig - i gåstolen eller i någon möbel - men när jag gör det sker det med besked. Det är som att släppa en sten i marken. Pang! - så slår jag bakhuvudet i golvet med en sådan smäll att jag ofrivilligt tänker: nu sprack det (golvet nämligen). Det går fruktansvärt snabbt; den första sekundbråkdelen av hjälplös skräckkänsla är förfärande. För några år sedan fick jag en alarmanordning, fäst på handleden, och kan snabbt meddela mig med hjälpcentralen. Det eliminerar ångesten: jag är alltså inte helt utlämnad åt ödet.

Häromåret läste jag om något som kallas postpoliosyndromet. Därmed menas följande: efter en mer eller mindre lång rad av år av efterbehandlingar och förbättringar inträder en tillbakagång, man blir småningom lika (eller nästan lika) dålig som när man insjuknade. Inga behagliga framtidsutsikter) Särskilt denna vår (1993) har jag känt av det. Matsmältningsapparaten fungerar allt sämre. En darrning av svaghet, osynlig för ögat, fortplantar sig från magen och nedåt benen. Varje steg känns osäkert, liksom opålitligt. Jag försöker tro att det beror på bristande träning under den långa vinterns innesittande. Så jag övar mig så mycket jag kan. Men säker på vad det är kan jag ju inte vara.

Livsglädje eller dödslängtan? - Inte "eller" utan "både och". Livet är så härligt och har så mycket att ge också åt den som får leva det på snäva villkor. Kärlek, gemenskap, vänner, naturens läkande förmåga, intressen, kunskaper. Lycka och lidande öser jag ur samma källa. Än uppfattar jag mest det ena, än det andra men följs åt gör de alltid. Och hjärtat, detta envisa organ, pumpar oförtrutet dag och natt, år efter år. Ibland, just som jag skall somna, säger jag inom mig: nu, Gud, kan du passa på. Men det är aldrig någon eller något som "passar på".

Då frågar någon, litet nyfiket:

"Och vad tänker du göra när du är död?"

Då svarar jag:

"Gå en långpromenad".