Följande text publicerades i Aftonbladet 21 aug 1889, några dagar efter Rudolf Lidmans bortgång. Av texten att döma är författaren ("E M") en kamrat från studenttiden i Uppsala.

Texten är extra intressant eftersom den visar en modig och glad sida av Rudolf Lidman, i skarp kontrast till det porträtt som målas i sonen Sven Lidmans böcker. Där framstår Rudolf Lidman som en rätt misslyckad och ilsken person samt något av en rättshaverist. Så kanske fanns det fler sidor till min gammelgammelfarfar?

Den såsom nyligen afliden omnämnde tullkontrollören, filosofie dr N R Lidman var en under sin Uppsalatid mycket bekant person. Det fans väl knapt någon som inte kände "Rulle Lidman", som kan kallades i hvardagslag. Men så hade han också gjort sig ett namn väl värdt att minnas för mannadåd och uppoffrande mod.

Bland annat vi det tillfälle när som det gamla dårhuset, det så kallade "bränneriet" utanför Uppsala gick upp i lågor. Der tog han verksam del i det fåfänga släckningsarbetet, var med det elden rasade som värst, förde slangen och gjorde för öfrigt flere försök till räddning af de der inspärrade. Olyckligtvis, må man väl säga, då all räddning var omöjlig, återfingo flere av dårarne sina sinnens fulla bruk vid det tillfället. Enligt ögonvittnens intyg hade det varit en uppskakande syn att se deras bemödanden att komma ut genom gallren i det som en ugn brinnande huset. Ej häller mindre upprörande att höra deras hjerteslitande rop om hjelp från de brandstället omgifvande menniskorna. Deribland befann sig också dårhusets dåvarande läkare, dr Söderbom, hvilken annats bodde i Uppsala, men vid underrättelsen om branden skyndade dit ut, och då han ni igenkändes och af flere bland dårarne anropades om hjelp, grep det honom så djupt att han föll till marken och måste afsvimmad bäras från platsen.

För det mod och den sinnenärvaro Lidman vid det olyckstillfället ådagalade, belönades han med en medalj - en annan vill jag minnas han fick för räddning af åtskilliga i sjönöd stadda.

Han var nämligen stark simmare och funderade icke på faran af språnget, när det gälle Särskildt minnes upptäcknaren, huru han, som i förbigående sagt då hade en viss fallenhet för att vara ute och ströfva omkring om nätterna och vid det laget altsomoftast komma och "kinesa" hos kamrater, en höstnatt kom inklifvande till mig utan hufvudbonad och drypande våt från hufvud till fot. Han hade då, dör att freda sig från en öfvermakt af gesäller, sökt sin räddning i att från Dombron kasta sig i Fyrisån - ett vådligt hopp vid full dager, men ännu mer i mörker för det grunda vattnets skull. "De sprungo sin väg tvärt"! - triumferade Rulle helt gladt - "och trodde bestämdt att jag drunknade, för att jag sam under vattnet, tills jag fick landfäste der bästarne brukar bada" tillade han.

Hans mod satters också ofta nog på prof - exempelvis en Valborgsmässoafton, då det gick rätt blodigt till på torget, men segern på ett lysande sätt afgjordes af Rulle Lidman. Och rådlös var han icke heller - derom må den här lilla episoden vittna.

Som flere andra den tiden låg också Lidman i stor vigilans och råkande så en gång ut för att då två diskontlån på en gång förfallna. Att skaffa pengar till omsättningarne i Uppsala misslyckades mest, för att det var mot slutet av terminen, och att utsätta sig sjelf eller borgesmännen för faran att få lof att inbetala hela lånebeloppet med mera gjorde goda råd dyra. Och han visste bättre, än att han på aftonen före förfallodagen beställde skjuts och for på natten till Stockholm, hvilande sig där ett par timmar och gick sedan och sökte upp ombudet, han hade i Riksbanken, och lyckades tala så fördelaktigt för sitt ärende, att ombudet till vidare försköt bägge uppsättningssummorna. Han hade också något särdeles angenämt i sitt väsende, när han ville använda det, var en god kamrat och särdeles kvick i umgängesspråket. Såg bra ut gjorde han också. Många torde ännu påminna sig, huru fördelaktigt han tog sig ut som Flora på Majkarnevalen 1851.