Peder Gustaf Sam Lidman föddes 1824 i Slaka prästgård - fadern var domprosten i Linköping Sven Lidman och modern Ebba Annerstedt.

Efter studier i Linköping och Uppsala blef Sam Lidman 1838 kadett vid krigsakademien Karlberg och 1841 underlöjtnant vid första Lifgrenadierregementet. Följande år genomgick han kursen vid Gymnasistiska institutet och aflade därpå studentexamen och kameralexamen i Uppsala. Efter en kommendering till Skåne under det pågående dansk-tyska kriget 1848 utnämndes han 1849 till löjtnant vid sitt regemente.

Solljus låg nu framtiden för den unge löjtnanten. Yttre och inre företräden förenade att fängsla alla, med hvilka han kom i beröring. Då afbröts med ens hans militära bana af en förfärlig olyckshändelse, som gjorde honom till invalid för lifvet. Vid en målskjutning med kanoner 22 aug 1850 på Ladugårdsgärde, blef han nämligen så illa sårad, att högra benet måste aftagas.

Ur denna pröfning framgick Sam Lidman dock med obruten själsstyrka och banade sig under skiftande öden en väg fram genom lifvet, hvarunder danades denna egendomliga karaktär af okuflig energi, ridderlighet och originalitet.

Efter sitt afsked som kapten ur armén erhöll Sam Lidman anställning vid svensk-norska beskickningen dels i Paris och dels i Konstantinopel och företog vidsträckta resor till medelhavets fagra stränder och till Skottlands och Irlands öde fjälltrakter. Återkommen till Stockholm blef Sam Lidman adjutant hos överståtshållaren och en tid kanslist i statsutskottet.

Med året 1861 inträder en ny period i Sam Lidmans liv. Han blef nämligen först vik. lektor i främmande lefvande språk vid högre elementarläroverket i Västerås och sedan gymnastiklärare till 1867.

I högre grad än någon förstod Sam Lidman att rycka med sig ungdomen. En musikkår arrangerades bland lärjungarne, och hvarje middagsstund åskådades ungdomens exercisöfningar på skolgården af en mängd af stadens invånare.

Så kom skarpskytterörelsens tid. Sam Lidman utnämndes till överbefälhavare för Västerås skarpskytteförening. Oaktadt träbenet, ledde han till häst öfningarne, då från närliggande orter skarpskyttarne samlades till stora öfningsmöten, och han kunde som ingen annan med sitt ord och sin personlighet hänföra sina kära "bassar".

Under denna tid började anläggningen af hans berömda skapelse Djäkneberget. Här röjde och planterade Sam Lidman med sina skarpskyttars hjälp det förut oländiga, med enrisbuskar, ogräs och sten betäckta berget. Därpå offrade han ock sina små tillgångar och visste äfven att förmå andra till uppoffringar.

Men Sam Lidman var en ostadig flyttfågel. I Sölvesborg bodde han en tid, så bar det af till Stralsund, och till sist - efter kortare eller längre uppehåll i Västerås - slutade han sina dagar i Linköping 23 sep 1897 [22 sep 1897].

Vid hans jordafärd täckte den svenska flaggan hans kista - hans värja och träben lågo ofvanpå densamma.

På den enkla granitvården, som han låtit resa öfver sin graf, läses på baksidan "Lyckliga år på träben".

Vackrare kunde han ej ha uttryckt sin tacksamhet for det goda, lifvet bjudit honom, oaktadt hans olycka.

Öfver Arosdalen reser sig på dess västra sida till en höjd af 100 fot den granitkulle som fått sitt namn därav att djäknarne vid det gamla gymnasiet där plägade tända sina Valborgsmässeldar. Klädd i vårens fagra, skiftande skrud, i sommarens mörka grönska eller i vinterns hvita, skimrande frostdräkt, erbjuder den för främlingen, som besöker den gamla staden, en lika lockande syn, som frestar honom till ett besök. Och när han så kullens krön, öppna sig vidsträckta utsikter öfver glittrande mälarvågor och skogklädda holmar och längs bort vid synranden i blått förtonande skogsåsar. Nedanför ligga i lummiga trädgårdar stadens småhus, biskopshuset öfverväxt med vildvinsrankor, domen med sin smärta spira, slottet med sin tunga, hvita massa och bortom medeltidsminnenas stad den nya med fabriker och verkstäder, hvarifrån blott ett doft buller når oss af nutidslifvets oro.

Vill du följa med på en vandring där? Uppgången kan göras på flere ställen till exempel bakom det nya väldiga folkskolehuset, där tvänne stenpelare med en tvärbjälke öfver bilda "Höga porten", eller öfver bron, som leder från gamla kyrkogården, genom "Djäkneallén”. Vi välja den senare. "Ej allt kunna det, betecknande nog, där på en sten invid uppgången.

Där vägen delar sig åt höger och vänster försättas vi genast i den stämning, hvarmed vi böra beträda detta område, af inskriften "6 nov" och "gladare hjältemod på jorden ej funnits", det är minnet från Lützens dimhöljda slagfält. Så går åt höger Breidavägen i en vid omkrets med tämpel, "sittstenar", "jordfasta stenar", "pelare" med mera till Breidablick på höjden, som med sin planklagda dansbana lockar ungdomen under de ljusa sommarkvällarne. Därifrån går på västra sidan om den öppna slätten, afsedd till exercisplats, lekar och folknöjen, den breda "Skandiavägen" till sydvästra uppgången och på östra sidan "Långsynavägen" förbi bergväggen, där Sam Lidman vid början af sitt arbete ristade "Skyr du mödan" och så vidare.

De stora vägarne sammanbindas med smalare "stigar", såsom "Skaldestigen", "Jungfrustigen" med mera. Hviloplatser erbjudas rikligen under promenaden dels på så kallade "sittstenar", dels i tämpel med tak till skydd vid en häftig rägnskur med sina särskilda namn såsom "Siriustämplet", "Lovisa-, Viktoriatämplet" med flera, och dels på så kallade holkar af sten på högt belägna punkter med utsikter, såsom "Himlaholken", "Mälarholken" med mera.

Egendomliga perspektiv bildas i af gångstigar med resta hällar, grupper av granar, klipputsprång bildande mörka grottor och dylikt. Svalka bjudes i skuggrika alléer och löfdungar. Flaggor och vimplar vaja för vinden på märkelsedagar från stänger, som hafva sina egna namn såsom Unionsstången, Tuppstången (åt kyrkan till), Danska, Norska, Svenska stången och så vidare.

Timme efter timme fängslas emellertid vandrarens uppmärksamhet af den mängd af inskriptioner, som öfverallt på berghällar, flaggstänger, resta och liggande stenar med mera äro inristade. Det är ej lätt att få en ordnad öfversikt däraf, strödda som de äro om hvarandra, här och hvar dock samlade i grupper.

Ett stort antal utgöres af namn på personer, ofta nog blott förnamnen, hvilka haft en betydelse för staden eller orten eller som på ett eller annat sätt bidragit till Djäknebergets skapande. Vi förbigå dessa inskrifter af mera lokalt intresse och vända oss till dem, genom hvilka han sökt inprägla i minnet vår historias höga gestalter och mäktiga tankar, som burit vårt folk fram genom tidernas lopp. På en väldig bautasten med Nordens tre kronor läses "Margareta Valdemarsdotter, de skandinavers drottning utaf Sven Estridsons ätt", och på andra sidan norska riksrättsministärens namn från 1884 och därunder:

"Tanken de näring gett
att Nordens folk skall vara ett
och ingen minnas, att han sett
hvar skiljemuren stått"

Och på en annan af samma slag står "Margareta Ingesdotter fridskulla 1101" och på andra sidan under förenade kronor "begreppet sig söker genom seklerna fram".

Så har han gifvit uttryck åt sin ungdoms dröm om skandinavismen, om skiljemurens bortfallande mellan Nordens folk!

Åt bondestånds betydelse har Sam Lidman på många ställen äfven gifvit uttryck. Ett stenblock är ägnadt åt Engelbrekt med inskriften "Var heller frij än annars träl ämedan tu kant tik röra".

På en hög fyrkantig stenpelare står "Carl IX" och "hugstarke nionde Carl rensade riket, allmogekungen". Ett stenbord är omgifvet av fyra stenar, hvilka hugfästa namnen på fyra af bondeståndets mäst framstående talmän: Olof Håkansson 1734-1769, Lars Olsson 1809-1818, Nils Strindlund 1853-1858 och Nils Larsson [1736-?] i Tullus 1862-1866.

Ett högt monument på en framträdandeplats är ägnadt åt Axel Oxenstierna. Inskriften lyder: "Rikskansleren 1583-1883. Efterkommande varda prisandes edert roos" och på andra sidan: "Svenska bönderna äro ett fritt folk och en ära i Sverige är att vara Bonde.

Liksom åt Karl IX har han upprest liknande stenpelare åt Vår storhetstids kungar Karl X, Karl XI och Karl XII. På den sistnämndes sten står: "17 jun föddes kungen, som ej rördes af Vin och guld och tjusande kvinnor" och på andra sidan: "än fins vördnad för Karlarnas storslagna sinnen". På en sten strax bakom står: "Han föll, och från den höga stranden man hörde Nordens gamla tämpel ramla och dånet vandra genom öde landen".

Ett af de vackraste monumenten är rest åt minnet af Gustaf III. Inskrifterna därå lyda: l:a "befriade folket från utländska guldets och inhemska hatets bojor" - 2:a "de som forska efter förfädren tillbaka kunna blicka till efterkommande framåt" 3:e "Svensksund 24 aug 1789, 15 maj 1790, 9 jul 1790 upplifvade vapnens ära samt flaggans heder och säkerhet" och 4:e "känn dig sjelf, öfverdrif intet".

Men långt ut öfver vida världen gingo Sam Lidmans tankar. Hvarhälst en manlig bragd utförts, gjorde den ett outplånligt intryck på hans sinne - At "Ishafsfarare" och "Balkangångare" reste han stenar med samma intresse som åt reformationens väldige kämpe: "Mårten Luther, den gudaingifne 1483-l883" - "Menschenwerk vird untergehn. Ist Gotteswerk, so wird's bestehn", och å andra sidan: "den ingenting tror han ingenting är".

Huru fullständig en beskrifning än må vara, kan man aldrig förstå, denna egendomliga anläggning utan att ha känt Sam Lidman i hela hans originalitet. I dräpande kraftord kunde han uttrycka sin harm, när okynnet och förstörelselustan omintetgjorde hans arbete. Så läser man:

"Det vore godt
ni lade bort
stjäla ENRIS"

eller på ett annat ställe: "och hållen klorna okynnesfolk, att ofärd ej eder anammar" - eller "rann och ryk rackares raka väg".

Hvad har Sam Lidman afsett med sin originella anläggning? Ursprungligen var den blott ämnad till exercisplats, promenader och till plats för folknöjen. Därför önskar han på en sten: "Vandrare dig helsa, trefnad och en lång lefnad". Men planen växte. "Berget skall sprida ljus ibland folket", heter det, berget skulle hafva äfven en uppfostrande betydelse genom att väcka vandraren till allvarlig eftertanke. Sant har ock därom blifvit sjunget:

"Här skola städse hälsans rosor gro
i bredd med mannasinne, hjärtetro
En andens väckelse, en själens lyftning
en vård för forntids minne, framtids hopp
en kärnsund själ uti en kärnfrisk kropp
Se där hans arbetsplan, hans höga syftning"

Sin betydelse skulle berget ha ej blott för staden och orten, utan för provinsen, ja för hela folket. Det skulle bli en verklig "nationalpark". Så vidt gingo "bergakungens" drömmar. Därför måste ock så mycket af hans verk bli oförstådt af så mången. Men ett kunna vi alla förstå: att i hans verk vörda hans minne.